Särimner i Bryssel

Budgetmanglingen på EU-toppmötet i Bryssel, som inleddes på torsdagskvällen och enligt plan fortsätter i dag, handlar om unionens kärna. Och då inte enbart om det som skiljer federalister från nationalstats­kramare utan om EU som fördelningspolitiskt instrument. Vad ska EU göra och vem ska betala? Bidragspolitiken – region- och jordbruksstödet – tar tillsammans nästan 80 procent av de 973 miljarder euro som den kommande budgetperioden 2014–2020 föreslås omfatta.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har haft många ingångar i förhandlingarna. Den främsta prioriteringen är att banta det förslag som EU-kommissionen har tagit fram. Med Stor­britannien som allierad borde det inte vara helt omöjligt. Det krävs enhällighet om beslutet, vilket blir svårt att uppnå om avgiftsrabatterna tas bort. Det är nog antingen eller, vilket innebär att den svenska rabatten försvinner o m budget­nivån minskar jämfört med förslaget.

Av de 27 medlemsländerna är det endast nio som är nettobetalare, Sverige är ett av dem. Mest stöd ger Tyskland. Polen får mest.

Sju av nettogivarna har hotat med att använda sitt veto, dock inte Sverige. Reinfeldt har avstått från att ”slå sig på bröstet som Tarzan” inför förhandlingarna, som Finlands EU-minister Alexander Stubb mycket träffande har beskrivit många länders förhandlingstaktik. Det är klokt. Ju mer högljudda stats- och regeringscheferna är inför mötet desto svårare blir det för dem att kompromissa. I värsta fall blir det ingen överenskommelse, vilket då innebär att den gamla budgeten får gälla.

Budgetstrukturen borde ändras . Jordbrukssubventionerna är huvudlösa och illojala. Att hålla europeiska bönder under armarna snedvrider den globala konkurrensen. Jordbruk i utvecklingsländer blir svårt att bedriva, för att inte säga omöjligt, när europeiska varor dumpar priserna.

En bantad budget med större medel till de viktiga utvecklingsfrågorna, som att gynna spetsforskning för att kunna konkurrera med Kina och USA, vore onekligen att föredra. Särskilt eftersom alla EU-ledare har varit överens om en rad sådana reformer. Processen har dock gått i baklås sedan de som får mest stöd har insett att det handlar om antingen eller: Sakta backa från den ohemula jordbruksprotektionismen eller avstå från framtidssatsningar.

EU-kommissionens Herman Van Rompuy har i sitt förslag valt det senare. Ingen kan tro något annat än att han är väl medveten om att det bara värmer för stunden.

EU borde vara mer öppet mot både omvärlden och framtiden än så.