Sanning bäst mot extremism

Efter det brutala våldsbrottet i Malmö i helgen har nyhetsredaktioner fått kritik för sin rapportering. Många menar att medierna varit fega med att slå fast händelseförloppet, använt fel ord för att beskriva det och inte använt rätt politiska etiketter på misstänkta gärningsmän och offer.

Försiktighet är att föredra framför snabba slutsatser i den här typen av fall. Det finns flera versioner om vad som har inträffat. Även om de misstänkta gärningsmännen tillhör en nationalsocialistisk grupp betyder inte det att det snabbt går att fastställa exakt vad som har hänt. Medier som drar förhastade slutsatser riskerar att snarare göda de extrema grupperna.

Politiska grupper från mittens mitt ut till extremernas extrem har i dag egna nyhetskanaler som når ut till sympatisörer och andra nyfikna. Många av dem – och det gäller inte minst de extrema grupperingarna – tar efter etablerade mediers sätt att rapportera, men med egen agenda. Det samtidigt som de påtalar att de traditionella medierna far med osanning. Om extremsajternas rapportering visar sig innehålla delar av sanningen som motsäger vad som hävdats i radio, tv och tidningar då är ytterligare en propagandaseger vunnen.

Extremister kan inte enbart vara gärningsmän, de kan också vara offer, eller båda sakerna på en gång. Tyvärr har extremismen och det politiska våld som inträffat i bland annat Kärrtorp och Malmö inte skapat en enig front mot de antidemokratiska krafterna. Istället beskylls de som tar avstånd från all typ av politisk våld för att förminska nazismen. Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg skriver : ”I normaliseringsprocessen ingår att jämställa fascismen med antifascismen; vänsterextremister och högerextremister är lika goda kålsupare. Att den ena rörelsen kämpar för demokrati och alla lika människors lika värde och att den andra arbetar för motsatsen spelar ingen roll. Alla som inte är liberaler är farliga.”

Det kan finnas en poäng i det Linderborg skriver på det viset att liberala och borgerliga skribenter ofta tar upp vänsterextrema rörelser som Antifascistisk aktion, Afa. Det tydliga avståndstagandet har med stor sannolikhet sitt ursprung i att Afa uppfattas som att vara en tämligen stark faktor vars verksamhet till viss del ses med beundran även i etablerade vänsterkretsar, som Aftonbladet Kultur. Afa är enligt sin egen beskrivning en utomparlamentarisk socialistisk rörelse som har våld som en del av sin uttalade ideologi.

Nazismen uppfattas däremot så udda och främmande att den inte tas på allvar som politisk rörelse. Den står för något så ont att argumenten känns självklara och därmed meningslösa. För vem håller inte med? Det finns anledning för liberala och borgerliga skribenter att tänka om på den fronten. Det finns nationalextrema och nazistiska rörelser med starka lokala fästen. I Grästorps kommun har Svenskarnas parti ett mandat i fullmäktige. Partiets första programpunkt lyder: ”Sverige skall även i framtiden vara svenskt: Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare”.

Svenskarnas parti ställer upp i valet i flera skånska kommuner i år och partiledaren är bosatt i Sjöbo. Skånes politiska historia gör att det finns all anledning att vara extra uppmärksam på de nationalextrema rörelsernas framväxt. Men i det ingår inte att medierna snabbt ska dra slutsatser och därmed riskera att sprida felaktiga rapporter om vad som hänt när nazister varit inblandade i våldsbrott. Effekten av det kan bli rakt motsatt den man önskar sig.