Sammanslagning inte osannolik

I den senaste mätningen från Sifo fick alliansen egen majoritet, med 51,5 procent mot de rödgrönas 43,9. I flera andra mätningar har det varit betydligt jämnare, och det kommer sannolikt att bli jämnt den 19 september, men det är inte omöjligt att alliansen får förnyat förtroende. Därmed väcks ett antal frågor om den svenska partistrukturen.

När Allians för Sverige bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors för sex år sedan var det ett nytt grepp i svensk politik. Socialdemokraterna hade länge skyllt de borgerliga för att inte vara ett hållbart regeringsalternativ. Det var på den tiden S klockade in runt 40-45 procent och bara behövde stöd av något enstaka småparti för att få majoritet i riksdagen. I dag är situationen en helt annan.

Att Socialdemokraterna 2006 hamnade på under 35 procent tvingade, i kombination med den tydliga allianssegern, fram det rödgröna samarbetet. Om några veckor står valet mellan två politiska block, båda dominerade av varsitt pragmatiskt trettioprocentsparti.

Den förlorande sidan kommer troligtvis få svårt att hålla liv i sitt samarbete, men det beror delvis på hur man läser förlusten. Uppfattas den som kritik mot samarbetet eller mot för lite samarbete? Om de rödgröna förlorar kan det tolkas som ett underkännande av den impopulära statsministerkandidaten Sahlin, men också som att de rödgröna byggde för lite allians och för sent. Förlorar alliansen kommer småpartierna knappast finna sig i att arbeta vidare under moderatledning, och marginaliseras även i opposition.

Mest intressant blir det om alliansen vinner, vilket en hel del nu tyder på. Då är frågan – ur både väljarnas och partiernas perspektiv – om Sverige verkligen behöver fyra borgerliga partier.

Partisammanslagningar är smärtsamma reformer, men inte omöjliga. Mest sannolik är en C-FP-sammanslagning, parallellt med en utveckling där KD samlar konservativa som förr skulle dragits till gamla Moderaterna medan M blir ett allmänborgerligt storparti av närmast gammelsocialdemokratisk modell.

I dagsläget är dock kulturskillnaderna mellan C och FP lite för stora. Visserligen har Centerpartiets ungdomsförbund tonat ner sin tradition av mjölkhävartävling och innebandyturnering, och Folkpartiets ungdomsförbund är betydligt mer allmänborgerligt nu än förr, men skillnaderna ska inte underskattas. Samtidigt finns en uppväxande partigeneration för vilken samarbetet är vardag. För dem som gick med i ett borgerligt parti eller dess ungdomsförbund efter valet 2006 är alliansen en naturlig referenspunkt i den egna organisationens arbete. Och med tiden kommer den gruppen få allt mer att säga till om.

Än är det långt till sammanslagning. Men om alliansen vinner valet om några veckor kommer allt fler väljare fråga sig om inte fyra borgerliga partier är lite väl många. Inför 2014 kommer då alliansen, mer än man hittills velat, tvingas besvara den frågan.