Annons
Ledare

Säg vad du vill – och stå för det

Yttrandefriheten måste utnyttjas om den ska vara något värd.
Ledare • Publicerad 9 januari 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Yttrandefrihetsapostel.
Yttrandefrihetsapostel.Foto: Paul Drinkwater

När yttrandefriheten ska förklaras för barn heter det ofta något i stil med att ”du får säga vad du vill så länge du inte kränker någon annan”. Det är en rätt bra utgångspunkt för normalt umgänge. Men det har inte särskilt mycket med yttrandefrihet att göra. Man kan egentligen vara drastisk och vända på det hela: Yttrandefrihet är din rätt att säga saker som andra upplever kränkande.

Denna rätt beskärs och regleras formellt i lag och i domstolarnas tolkningar av den. Du kan bli fälld för förtal om du för en större krets berättar om att en annan person har utsatt dig för ett övergrepp, huruvida det du berättar är sant eller inte har begränsad betydelse. Ett uppmärksammat rättsfall mellan två medieprofiler har visat att yttrandefrihetens ramar inte alls är självklara ens för jurister.

Annons

Förtal av personer är en sak, där behövs en gräns, även om det gäller att vara observant på var den dras. Varje inskränkning som kan tyckas logisk ur ett perspektiv har ett pris ur ett annat. Men hur är det då med idéer och trosföreställningar? Går de alls att förtala? Rimligen inte. Idén om att religionsfrihet innebär att alla religioner är lika mycket värda är lika tokigt som att hävda att politisk frihet innebär att alla politiska ideologier är lika mycket värda. Om tolkningen att religionsfrihet är lika med att lagar ska anpassas efter olika religiösa föreställningar (som redan gjorts med undantaget för maskeringsförbud på fotbollsmatcher) och att trosföreställningar ska skyddas från kränkningar sprider sig hos lagstiftarna i riksdagen, då är yttrandefriheten snart krossad. Yttrandefrihetens kärna är att idéer är fria, fria att framföra och fria att krossa.

Ståuppkomikerna Ricky Gervais är en yttrandefrihetsaktivist som använder sin rätt till att häckla Hollywoodetablissemangets hyckleri, men också till att ställa religionsfrågor på sin spets. Gervais är en slags predikant i yttrandefrihetsfrågor. Gervais menar att man som komiker inte är förhindrad att göra det på grund av tidsandan, påståendet att man inte kan skämta allt längre, ger han inte mycket för. På sin facebooksida har Gervais skrivit: ”En del människor kommer inte att gilla det och de kommer att berätta det för dig. Då är det upp till dig om du bryr dig eller inte. Och så vidare. Det är ett bra system.”

Man kan hoppas att Ricky Gervais har rätt. Det är åtminstone så det borde fungera i liberala demokratier. Det är dock inte alltid lagen och domstolarna som sätter den faktiska gränsen för vad som ostraffat kan sägas i offentligheten. De som testar yttrandefrihetens gränser får ibland betala ett mycket högt pris. Den som är död kan inte yttra sig alls. För i dagarna fem år sedan mördades flera satirtecknare på Charlie Hebdo, totalt dog tolv människor i terrordådet. I det fallet var det salafistiska två bröder som gick till attack mot redaktionen för dess publiceringar av satir riktad mot islam. I Sverige har konstnären Lars Vilks testat motsvarande gränser, vilket lett till attentat och mordförsök, där andra fått sätta livet till.

Yttrandefriheten är inte heller mycket värd om det läggs på ett slags självcensur av någon annan, som TV-kanalen med rättigheterna till prisutdelningsceremonier eller hos Twitter och Facebook. I dag är det i hög grad där det avgörs vilka yttranden, bilder och videor som godkänns. Lika mycket som medvetet fabricerade nyheter kan påverka väljarna kan uteblivna relevanta budskap göra det. Om Facebook blir smakdomare över hur mycket kvinnlig bröstvårta en svensk tål att se, vilken typ av religionskritik som publiken ska få höra eller vilken politisk polemik som ska accepteras, då beskärs yttrandefriheten och demokratin utan att den svenska staten eller den lagstiftande församlingen har haft med saken att göra.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons