Säg hejdå till lekmännen
Det svenska systemet med lekmannadomare, nämndemän, är kraftigt omstritt. Och ständigt föremål för diskussion. I går aktualiserades återigen frågan om vilken roll nämndemännen ska spela i det svenska rättsväsendet när regeringens utredare, Inger Söderholm, presenterade Nämndemannautredningen.
De som hoppades på att få vinka adjöss till nämndemannasystemet blev förmodligen besvikna. Däremot innehöll regeringens utredning ett antal förslag som kommer att bidra till att drastiskt minska lekmannadomarnas inflytande, och därmed förbättra det svenska rättssystemet.
Det enskilt mest intressanta förslaget är att reformera rekryteringen av nämndemän. För att markera att uppdraget inte är av politisk karaktär föreslås att åtminstone hälften av dem ska väljas utifrån en så kallad ”fri kvot”, istället för enbart av de politiska partierna. Det är en välkommen förändring. I dagsläget innehåller systemet en underlig paradox: nämndemännen nomineras av de politiska partierna, trots att de ska lämna sina partisympatier vid dörren.
I utredningen föreslås även att lekmannadomarna ska bli betydligt färre: från dagens 8 300 till 5 200. Detta görs dels genom att avskaffa nämndemännens medverkan i hovrätten och kammarrätten, dels genom att dra ned på antalet nämndemän från tre till två i de mål där de deltar.
Det är förståeligt att utredningen syftar till att bevara och uppdatera dagens system, utan att avskaffa det helt. Nämndemannauppdraget har en fast förankrad roll i det svenska rättssystemet och har funnits sedan urminnes tider. Men det räcker inte. Anledningen till att upprätthålla nämndemannasystemet kan inte vara att det omges av ett romantiskt skimmer av tradition. Det är dags att se systemet, som är byggt på otaliga motsägelser, i sin rätta dager.
Nämndemännens roll sägs vara viktig för demokratin. Men enligt en undersökning gjord av den juridiska nyhetstjänsten Karnov Nyheter avgörs endast en procent av landets domar av nämndemän.
Nämndemannen har förtjänat sin roll som lekmannadomare trots sin avsaknad av juridisk kompetens. I regeringens utredning återfinnes till och med formuleringen ”en omfattande utbildning av nämndemän är inte förenlig med nämndemännens roll som lekmän.” I vilka andra sammanhang skulle detta ses som en god idé? Att tillsätta en post med förutsättningen att vederbörande saknar kunskap inom det området hen ska verka?
Det är glädjande att Nämndemannautredningen åtminstone försöker att förändra på det mest iögonfallande problemet med nämndemannasystemet: den politiska rekryteringen. Men det krävs mer för att Sverige ska få ett rättsväsende värt namnet.
