Sabuni mot klockan

Migrationsverket har sitt remissvar beskrivit att det nya förslaget ”utgör undantag från den grundläggande principen om reglerad invandring. Detta skulle kunna innebära att incitamenten att använda reguljära sätt att ta sig till Sverige ökar”.

Statsminister Stefan Löfven upprepade flera gånger i Ekots lördagsintervju att migrationspolitiken inte alls fanns med i januariöverenskommelsen. Men den fanns inte med just för att det slås fast att den skulle förhandlas i en parlamentarisk kommitté, inklusive punkten om en humanitär grund och hur den skulle utformas. Precis så blev det. Punkten fanns med. Att sedan Miljöpartiet inte var nöjda och inom regeringen drev på för en annan formulering är inte Liberalernas sak.

Stefan Löfven sa också att förändringen kommer att beröra få. Vilket är en annan analys än den Migrationsverket gör, om man får tro formuleringarna i remissvaret.

I söndagens SVT Agenda fick Socialdemokraterna genom justitieminister Morgan Johansson svara på frågor om att ändra förslagets skrivning. Morgan Johansson sa att regeringen ska förtydliga ”så att man är klar över vad det egentligen är vi menar”.

Regeringspartnern Miljöpartiet meddelade dock snabbt genom sin migrationspolitiska talesman Rasmus Ling att ”det är inte aktuellt att göra någon ändring av innebörden i den humana skyddsgrunden” (Aftonbladet 7/2).

Det borde därmed för alla vara klart varifrån en eventuell regeringskris stammar.

Det finns en debatt som handlar om att frågan är ett sätt för Nyamko Sabuni att komma ur januariöverenskommelsen. Det är att förenkla saken och att underskatta Liberalernas partiledare. Lyssnar man till Sabunis svar påpekar hon att tidigare regeringar tvingats till drastiska åtstramningar under kriser när många sökt sig till Sverige, just på grund av att Sverige haft generösare regler än andra länder i Europa.

Sabuni är också tydlig med att hon prioriterar integrationen som en central punkt för vad hon menar att Sverige måste klara av. Det finns ingen anledning att ifrågasätta Sabunis ambition på det området. Hon gör en annan analys än Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet när det kommer till kopplingen mellan migrations- och integrationspolitik. Inte heller där bör någon bli överraskad av Nyamko Sabunis inställning. Hon har en stark övertygelse om hur Sverige ska bli ett stabilare välfärdssamhälle för fler. Att tydligare få fram det och samtidigt visa hur den samhällsanalys hon gör skiljer sig från Sverigedemokraternas är uppgiften hon måste lösa om Liberalerna ska lyckas lyfta ur sin prekära situation.

Till den uppgiften hör också att hitta pålitliga politiska kompisar. Sedan hösten 2019 har denna ledarsida varit tydlig med att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bör bygga ett gemensamt regeringsalternativ inför valet hösten 2022 (YA/TA 3/10 2019).

Det går inte att utgå från dagens opinionssiffror. Vill en bred borgerlighet vinna förtroende och mandat krävs det också att man vågar vinna och förlora val. En trio partier ur den traditionella borgerligheten har fortfarande möjligheten att göra det tillsammans. De gemensamma punkterna är många och insikten om att avgörande delar i det svenska samhället måste rustas och återupprustas finns där hos samtliga. Det är också en stark enad borgerlighet som fokuserar på rätt saker – hur den egna politiken ska göra Sverige stabilare – som oroar socialdemokratin mest. Det är därför regeringsföreträdare är så angelägna om att prata om annat, om att alternativ till nuvarande regering är kaos och att en borgerlig regering är en början till Sverigedemokraternas nedmontering av demokratin. Borgerligheten ska inte trilla i den fällan, en stark mittenhöger med ambition att regera utgör i själva verket en förutsättning för en väl fungerande parlamentarisk demokrati.

Sabuni har inte mycket tid på sig. En hel del har runnit iväg. Men 30 minuter gav intryck av en partiledare med ny energi. Rätt använd kan den lyfta Liberalerna från botten.