Sabuni behöver inte vänsterns gillande
Att följa sociala medier efter Nyamko Sabunis framträdande hos Anders Holmberg i SVT:s 30 minuter gav bilden av att hon hade misslyckats. Från vänster kritiserades Sabunis uttalande om att januariavtalets ingångspunkt för Liberalerna var att försöka förstöra för Socialdemokraterna. Nu handlade det om att Nyamko Sabuni var kritisk till den förra partiledningens agerande, något som knappast kan komma som en överraskning. Om Nyamko Sabuni fått bestämma redan då hade Liberalerna efter valet sökt sällskap hos dem som ligger sakpolitiskt närmast: Moderaterna och Kristdemokraterna.
Nu fick Nyamko Sabuni ärva januariavtalet från Jan Björklund. Det kloka i att tillträda partiledarposten i ett så tudelat parti kan diskuteras. Det är en svår gren att ”hedra avtal” som man själv inte har ingått. Det blir komplicerat att framstå som en trovärdig samarbetspartner för såväl regering som oppositionspartier. Det gör det knepigt att hålla ihop det egna partiet. Och det blir stört omöjligt att få väljarna att förstå vad man vill.
Liberalernas spagat har självklart gett avtryck i opinionsundersökningar. Nyamko Sabuni personligen har inte heller kunnat lyfta från bottenplaceringarna i de förtroendeundersökningar som görs om partiledare.
Det ökar trycket från de motståndare som menar att den allt annat överskuggande uppgiften för Liberalerna är att inte på något sätt vidröra Sverigedemokraterna. Dessutom eldas det på av en vänster som gärna påtalar vad som är liberalt eller inte liberalt men som själva aldrig någonsin skulle beteckna sig som liberaler.
Men har då Nyamko Sabuni någon chans? Ja, det som präglade intervjun hos Anders Holmberg är att Nyamko Sabuni försöker svara på frågor. Det gör att hennes svar inte alltid är så enkla. Som när hon påtalar att det är väsentlig skillnad mellan att ha klädkoder på en skola, som på Internationella engelska skolan (IES), och hederskultur. Det betyder inte automatiskt ett gillande av hur klädregler tillämpas på varje enskild skola, som det av Aftonbladet uppmärksammade IES i Täby. Men Sabuni vet vad konsekvenserna av att leva i hårt kontrollerande hederskulturer är för främst flickor, men också pojkar. Hederskultur handlar om att ständigt leva under våld eller hot om våld, där hela familjer är medbrottslingar. Det handlar om att tvingas till äktenskap mot sin vilja. Det handlar om att barn och ungdomar inte kommer tillbaka till sin skola efter sommarlovet.
Nyamko Sabuni kan det området, hennes engagemang är genuint, och det är klart att hon kan se skillnad på märklig tillämpning av klädkoder och på organiserat hedersförtryck. Sabuni visade det som minister i Alliansregeringen, då hon mötte hårt motstånd för sina förslag om att försöka förhindra könsstympning. Men Sabuni vek inte ner sig.
Nyamko Sabuni var i 30 minuter också befriande klar med att hon efter en trolig utgång av riksdagsvalet stöder Ulf Kristersson som statsministerkandidat och vill se en regering med M, KD och L. Hon förstår att det i praktiken inte kommer till utan stöd av SD, men meddelar att det inte är Liberalernas uppgift att säkra ett socialdemokratiskt maktinnehav.
Det är på flera sätt befriande att Sabuni står på sig, att hon vågar säga saker som kan feltolkas, att hon inte i varje detalj har ett färdigt svar som levereras oavsett fråga. Sabuni har inte riktigt samma välsmorda retorik som Annie Lööf och Magdalena Andersson. Men det tycks finnas något genuint bakom orden och ett mod att inte undvika det svåra. Hon behöver inte tala till alla. Att kritikerna från vänster vaknar är snarare ett gott betyg, det är inte deras gillande Sabuni ska ha. Sabuni behöver trots allt bara få 4-5 procent att tro på att hon har något viktigt att bidra med till Sverige. För att nå dit måste Nyamko Sabuni övertyga om att alla företrädare som väljs för Liberalerna kommer att följa i hennes spår.
