Bo Pellnäs: Så vinner man på slagfältet
Mycket krävs när soldater och deras förband ska gå segrande ur en strid. Att man har bra vapen och en fungerande underhållstjänst som för fram ammunition, drivmedel och mat samt en sjukvård som kan livrädda, transportera och operera så att soldater i strid kan hoppas att överleva om man blir sårad.
Underrättelseläget kan vara avgörande. Det betyder att man vet mycket om motståndaren men förmår att hålla egna förband och vapen dolda och helst också vilseleder fienden.
Ändå återstår då det svåraste, människans anpassning till det omänskliga som är krigets verklighet. Motivation, utbildning och ledarskap måste alla hålla måttet i prövningens stund.
Soldatens motivation ökar om han eller hon ser att den personliga insatsen betyder något för den egna nationens och sina anhörigas överlevnad. Tilltro till sin utbildning och sina chefer är så klart också viktig. En rad undersökningar visar att det ändå är relationen inom den egna gruppen som får soldater att sätta sina liv på spel. Kamratskapet inför dödshotet är en tvingande nödvändighet – den obönhörliga tillitens ömsesidighet och krav. Jag för dig och du för mig, är vi beredda att offra oss.
Utbildningens värde testas först och obarmhärtigt i frontlinjen. Den i fredstid så ofta kritiserade militära drillen gör att soldater under hård stress ändå automatiskt kan hantera sina vapen och samverka inom gruppen. Stridsvana ökar förstås gruppens förmåga. Stridsvana finns när man förmår att avläsa stridsfältets alla ljud- och ljusfenomen och blixtsnabbt kan skilja på ofarligt och det som hotar livet.
I en tid som totalt dominerades av amerikanska krigsskildringar, var Väinö Linnas ”Okänd soldat” nästan det enda jag hade läst som bröt av mot de gängse skildringarna.
Men 1963 läste jag av en händelse en bok av en tysk general som skildrade återtåget på östfronten 1944-45. Här skrev en tysk general om sina soldater på ett sätt som öppnade en verklighet som nästan kändes ”opassande”. Det var en berättelse om kamratskapets betydelse i avgörande strider, fjärran från stortyska eller nazistiska tongångar.
Det friskriver inte författaren från ett ansvar som en av Hitlers generaler, men hans berättelse om soldater i strid var högst trovärdig.
Slutligen – när det gäller ledarskap är kraven desamma både i fred och i krig. Det är alltid uppgiften som styr, aldrig chefens egen person och dess roll. En bra chef spelar inte med underlydandes säkerhet för personlig vinning. Men förmågan att utstråla lugn och trygghet är naturligtvis viktigare ju mer pressad situationen är. Plutonchefen Koskela i Väinö Linnas Okänd Soldat personifierar denna egenskap.
Allt detta sagt i insikt om tillfälligheternas roll för liv och död på stridsfältet. Och att även de bästa förbanden med de djärvaste soldaterna omöjligen kan hålla stånd när övermakten blir alltför stor.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
