Petter Birgersson: Så präglade Ramels strid Sverige
En lokal konflikt om flyktingmottagning spred i slutet av 1980-talet Sjöbos namn över Sverige. Kommunstyrelsens ordförande* Sven-Olle Olsson – då centerpartist och senare i samma roll för det egna Sjöbopartiet – blev rikskänd för att han drev fram folkomröstningen. Olssons linje – nej till flyktingmottagande – vann omröstningen. Det kom att prägla synen på Skåne i allmänhet och Sjöbo i synnerhet som främlingsfientlighetens och rasismens näste. (* rättelse, Olsson var ordf i tekniska nämnden när omröstningen lanserades)
Madeleine Ramel, som avled den gångna helgen, kom att symbolisera motsatsen. Hon gick emot sitt parti, Moderaterna, och enligt sitt eget vittnesmål också emot många i sin egen klass. I en intervju med Expressen 2020 sa Madeleine Ramel: ”Den skånska adeln är homogen. Många inom adeln var emot mitt engagemang.”
Det här är inget försök till dödsruna, men det går som utomstående betraktare att konstatera att den grundläggande konflikten om invandring då kom att prägla svensk politik i decennier. På det viset har Madeleine Ramel en viktig plats i svensk politisk historia, vilket också Sven-Olle Olsson och Sjöbo som plats har.
Flykting- och invandringsfrågan har alltid varit svår. Men i slutet på 1980-talet handlade den nästan uteslutande om öppenhet kontra slutenhet, gott eller ont, inte rasist eller rasist. Då gällde det, vilket Madeleine Ramel noterade i Expressenintervjun, ”inte ens om någon massinvandring, utan om att ta emot tjugo flyktingar”.
I dag är nog de flesta medvetna om att invandring har många dimensioner, att kulturella skillnader inte kan negligeras, och att konflikter av religiös, politisk eller etnisk grund kommer till. Det krävs åtminstone en någorlunda välförankrad plan om vilket mått av assimilation eller integration som förväntas av dem som kommer och erbjuds av dem som tar emot. Det är knappast kontroversiellt att peka på att Sverige inte har haft en sådan fungerande plan de senaste decennierna. För lyckad integration krävs lokalt engagemang och ett majoritetssamhälle att smälta in, med ambitionen från båda parter. Motståndarna i Sjöbo då hade dock inte ens den viljan.
Sjöbopartiet, Skånepartiet och ett antal andra lokala partier kom att plöja vägen för invandringsmotståndets partier in i kommuner och landsting. Och även i styren. I Sjöbo fortsatte Sven-Olle Olsson som kommunstyrelsens ordförande med sitt Sjöbopartiet och i Malmö var Carl P Herslow och Skånepartiet redan 1985 tungan på vågen när moderaten Joakim Ollén bröt den socialdemokratiska dominansen på kommunstyrelseposten.
Skånes väl – en sammanslutning av just Sjöbopartiet, Skånepartiet och ett antal andra lokala partier – samlade 1998 tillräckligt med väljare för att bli tungan på vågen i Region Skåne. Den samlingen sprack dock.
Men i den skånska politiska miljön kunde så småningom Sverigedemokraterna hämta inspiration (titta det går ju att komma in i de fina salongerna!) fånga upp invandringsmotstånd och allmänt missnöje mot centralmakten. Det extrema partiet tvättades av Jimmie Åkesson och hans kompisgäng, och via stora valframgångar i lokala val – främst i Skåne – byggdes det stora parti som är avgörande i svensk politik och för regeringsmakten i dag.
I det var Sven-Olle Olsson alldeles säkert en inspirationskälla och Madeleine Ramel en motståndskraft. Men framför allt blev de två på var sitt sätt i ett skede två ledande gestalter i en fråga som splittrade Sjöbo då och som splittrar Sverige i dag.
