Rustade för vintertid?
Januariregeringen med stödtrupper har bara att klubba igenom sin budget. Sedan ska Sveriges kommuner och landsting leva efter de förutsättningar som har satts upp. Det är mycket som talar för att det kommande året blir en försmak på många kommunalekonomiskt bistra år. Kommuner ska klara av att möta snabbt ökade behov inom äldreomsorgen och samtidigt se till att snabbt få ungdomar och nyinvandrade genom tillräckligt kvalificerade utbildningar och sedan vidare ut i arbete. Det är ett måste för att skatteintäkterna ska växa och kostnaderna för ekonomiskt bistånd och andra sociala åtgärder hållas tillbaka. Den verkligheten gör redan idag att kommunpolitiker i alla politiska läger runt om i landet kliar sig såriga i sina hårbottnar och vädjar mot Stockholm för hjälp och förståelse.
En begynnande lågkonjunktur kan, om den blir djup och långvarig, försämra redan darrande kalkyler. Många kommuner kommer i praktiken att bli än mer beroende av statsbidragen och av hur de utformas. Det finns många sätt att fördela statsbidrag för att jämna ut förutsättningarna mellan kommuner. Det senaste inslaget från januaripartierna är en dyr reform på runt 1,3 miljarder kronor som ska ge skatterabatt till invånare i vissa glesbygdskommuner i norra Sverige. Resultatet av det återstår att se. Tyvärr är risken stor att det skapar nya skevheter.
Statliga politikers tillvägagångssätt för att jämna ut bottnar och dalar handlar ofta till att de som går sämst ska få extra bidrag, medan de som klarat sig bäst ska förklaras rika och få lite ytterligare tyngd att bära. Även om man säger sig vilja jämna ut förutsättningarna mellan kommuner som har i grunden olika förhållanden blir det i praktiken så att man också plattar till dem som har strävat på uppför regnhala klippor och genom tunga lerpölar. Långsiktigt får sådana konstruktioner, som slår ner på skickligt ledarskap/utförande och underhåller dåligt ledarskap/utförande tråkiga följder. Det blir som att Armand Duplantis och Angelica Bengtsson ska straffas med kortare och sladdrigare stavar för att de har tillbringat så många timmar på träningsanläggningen medan deras lata kompisar ska få åka hiss upp fem meter innan de påbörjar sina hopp.
Det går aldrig att bygga utjämningssystem som är riktigt bra, oavsett om det handlar om individer eller kommuner. Ändå är det till viss del nödvändigt. Men utgångspunkten bör då alltid vara att ingen ska dras ner för att andra ska upp. Så många som möjligt ska istället uppmuntras att så tidigt som möjligt ta rätt beslut.
Kommunledningar kan se till att rekrytera rätt nyckelpersoner till sina verksamheter, ledare som i sin tur ser till att man får rätt personal i skolor och omsorg. Man kan hålla nere centrala funktioner och inte bygga upp kommunikationsstaber större än flera lokaltidningar ihop. Det går att undvika lånefinansierade kommunala prestigebyggen i from av arenor och äventyrsbad. Kommuner kan också jobba på bästa sätt för att ge näringslivet rätt förutsättningar och dra till sig nya invånare som är redo att bli skattebetalare samma dag de flyttar in.
De kommunledningar som uppnår oväntat goda resultat i skolor, som kan visa på skatteintäkter som ökar snabbare än förväntat, som får fler unga och nyinvandrade i arbete snabbare, kan gärna få ännu mer uppmuntran av staten. De kommuner som misslyckas bör ställas under särskild granskning och få stöd enbart med hårda villkor.
