Rött ljus för grön ledighet
Ränderna går aldrig ur. Språkröret Gustav Fridolins besked att Miljöpartiet ”i någon form” vill återinföra friåret är inte överraskande. Tillväxtkritik ingår i MP:s grundläggande ideologi, och att fler ska dela på jobben har alltid varit en grön lösning på vardagens bekymmer.
Det individuella behovet av att jobba mindre ska respekteras. När ekorrhjulet snurrar och skjuter fart kan det vara nyttigt att göra andra prioriteringar än tidskrävande projekt; för att kunna hämta och lämna barnen, besöka gamla föräldrar, läsa böcker och laga mat.
Ingen tackar personen som går in i väggen och inte tar sig igenom. Arbetslinjens baksida är att det lutherska draget ibland reducerar individen till en produktionsenhet.
Löntagaren som bestämmer sig för att rätta mun efter matsäck – genom att inte skaffa det större boendet, den fina bilen eller båten – ska kunna köpa sig ett halvårs ledighet för egna besparingar.
Men den gröna utopin vid slutet av Fridolins regnbåge är vackrast på avstånd.
Problemet med friåret är att det varken är solidariskt, eller garanterar fortsatt sysselsättning åt vikarierna. Försöken med friår innan Alliansregeringens tillträde 2006 kostade skattebetalarna två miljarder per år och enligt Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, blev inte ens sjukskrivningarna färre.
Det fanns ingen mätbar effekt i antalet arbetade timmar. Däremot var andelen lediga som gick en för jobbet relevant utbildning så låg som 20 procent. Friåret i Miljöpartiets tappning innebär alltså att springvikarier och sjukskrivna bekostar akvarellmålning och aktiekurser för heltidsanställda som redan har friheten att kunna lägga undan lön. Den ordningen ska inte återinföras.
