Rött, brunt luktar lika

Ofta förknippas hot av det slaget med extremnationalistiska grupper. Minst lika vanligt är våldet från vänsterextrema organisationer. Ofta riktar anhängarna våldet emot varandra. I Mälardalen har under det senaste halvåret en mängd fall av vad som betecknas som politiskt våld ägt rum.

Personer har fått sina lägenheter sönderslagna, bilar förstörda, hus nersprejade och i något fall har en rökgranat kastats in i ett flerbostadshus En stor del av brotten tillskriver polisen gruppen Revolutionära fronten.

Det är lätt att betrakta det som ungdomsförsyndelser och att inte ta våld från extremvänstern på samma allvar –det riktas ju trots allt mot fascister, nazister och nationalextremister.

Som en av medlemmarna i Revolutionära fronten säger till Radio Sörmland:

”Vi har aktivt sökt upp och helt enkelt attackerat personer som vi anser har en militant fascistisk organisering, vilket är ett hot mot oss och även mot arbetarklassen och arbetarrörelsen på sikt, fysiskt.”

Det finns ingen anledning att göra någon åtskillnad mellan politiskt våld och politiskt våld. Att ursäkta viss typ av grov skadegörelse är tyvärr okontroversiellt i Sverige, vilket Husbykravallerna visade. Förklaringsmodellerna var många och ursäktande. Att visa förståelse för dem som eldade bilar var ett tecken på solidaritet. Våldsmotståndarna förklarades vara iskalla cyniker. En bakvänd värld.

Vid attacker i flerbostadshus riskerar andra än den som dådet riktar sig emot att drabbas. Likadant är det med de människor som finns direkt runt offret, barn och andra familjemedlemmar. Att extremgrupperna är mest inriktade mot varandra är ingen ursäkt. Och en röd misshandel känns inte mindre än en brun.