Rosknoppen som inte brast

Han kan nämligen bli startskottet för den förnyelse bland personer som ofta behövs innan man kan förnya politiken.

Alliansen har säkrat sin återväxt genom att byta ut alla partisekreterare – och i en del fall även gruppledaren i riksdagen. Det är en bra plantskola för morgondagens statsråd – om nu alliansregeringen sitter ytterligare en mandatperiod.

I Socialdemokraterna diskuteras nu en rejäl omorganisation. Det gjordes också efter valet 2006 – då sparkades personal och centrala personer omflyttades. Men bara på ”andramanna-nivå”.

Vallokomotiven 2010 var Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Thomas Bodström, Thomas Östros, Ibrahim Baylan, Ylva Johansson och Sven-Erik Österberg. Alla erfarna och duktiga politiker. Alla var de också ministrar redan i Göran Perssons regering och var därmed med och förlorade valet 2006.

Nu diskuteras att flytta högkvarteret – som i politikermun kallas ”68:an”, efter adressen Sveavägen 68 i Stockholm. Skulle förmodligen vara en bra symbolik. För som tidigare statsråd Jens Orback sa i veckan, ”vårt parti tycks alltför ofta vara kvar där Olof Palme rycktes bort”. Politiken har förnyats något, men organisatoriskt har inte partiet rört sig mycket.

Det vore spännande om de tog tillfället i akt. Denna historiska position när de förlorat två val i rad att ta sig en rejäl funderare. Man behöver inte gå exakt samma väg som Moderaterna gjorde 2002. Man måste inte byta allt folk och bygga en helt ny bunker. Man måste inte ha ett ”nya” i partinamnet. Men S måste, verkligen absolut måste, byta ut folk och inriktning. De kan inte ett val till säga att ”högerregeringen är dum, vi är snällare”. Det köper inte väljaren.

Och om oppositionen inte snart blir markant bättre så riskerar regeringen stagnera. För utan rejält motstånd behövs ingen ambition.

Det finns gott om duktigt folk inom Socialdemokratin. Oppositionsledaren i Stockholms landsting Ilja Batjlan trampade snett med avskaffat rut-avdrag i hela landet mot butler i huvudstadens tunnelbana, men vid sidan av det är han mycket skärpt.

Yngre krafter finns också som Marika Lindgren Åsbrink, som trots sitt släktskap med tidigare finansminister, både tänker fritt och ofta klokt. Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos kanske är vassare med pennan än i politiken, men smart som få är hon.

Förändring gör precis som när knoppar brist ont. Men det är fullständigt nödvändigt för att blommor ska blomma. Thomas Bodströms sorti kanske just nu svider – men kan mycket väl vara startskottet för den utrensning av vissnande rosor som så väl behövs för framtida svensk politik.