Riskkapitalist – ett vackert ord
Den som tycker att det känns tomt att konsumera ytterligare en pryl under mellandagsrean kan med fördel avstå. Ett alternativ är att spara passivt, men bankkontot ger liten eller ingen ränta. Ett annat är att ge bort pengarna till en organisation man anser gör gott. Ett tredje är att investera aktivt. Kanske i en egen verksamhet som man menar tillför världen något den saknar. Eller varför inte investera i någon annans företag med samma ambition?
Det kan vara något i det lilla, som ett bageri och café med ordentliga råvaror. Eller något riktigt stort. Som att utveckla ett läkemedel som gör att människor i behov av transplantation kan ta emot ett organ utan att stöta bort det, kanske medicinteknik som gör det enklare och säkrare att söva patienter, eller cellterapi som gör att brännskadade personer kan få tillbaka sin egen hud.
Kan lilla jag göra det? Ja. Även den med få slantar kan satsa dem i högriskprojekt. I dag går det – också det tack vare teknisk innovation och konkurrens – att investera någon enstaka tusenlapp i publika bolag. Det är sådana som noteras på handelsplatser, börser, för att i ett första skede ta in nytt kapital från investerare och för att längre fram göra det möjligt att sälja och köpa andelar i företaget, även efter det att tillräckligt med nya pengar rullar in via försäljning av produkterna. Det senare har också sin funktion för riskkapital, det gör nämligen att den som en gång investerat när företaget var som osäkrast kan få tillbaka sina pengar och väl det, för att fortsätta att leta efter nya projekt.
Men är det inte farligt? Kan jag inte förlora alla pengarna? Jo. Det är därför det heter riskkapital. Grunden för att det ska finnas vinster är att någon är beredd att göra förluster.
Därför är i grunden riskkapitalist och marknad vackra ord. De gör att ekonomin inte är konstant, stilla, fast. När det fungerar riktigt bra kan den som saknar pengar men har gott om idéer och förmåga att genomföra dem, få tillgång till det kapital som behövs genom lån eller genom att sälja andelar i framtida vinster. Banker och riskkapitalister, de som försöker att tjäna pengar på pengar, är på det viset en förutsättning för att nytt ska växa fram, gammalt utsättas för konkurrens och ersättas av något bättre.
Problemet är alltså inte marknaden eller riskkapitalisterna. Problem uppstår när etablerade aktörer försöker skydda sin marknad och med olika metoder håller konkurrenter borta. Ibland kan marknaden strypas genom att politiker inför regleringar som skyddar de gamla företagen och gör det svårare för nya aktörer att etablera sig. Tidigare konkurrenter kan göra upp om priser eller dela upp marknaden på annat sätt, ibland genom att köpa uppstickare i syfte att kväva dem. Emellanåt finner kapitalet kryphål där riskerna är små och vinsterna stora, sannolikheten för det är större när det handlar om offentlig och skattefinansierad verksamhet. När politiker och företagsledare skakar hand med varandra finns det alltid anledning att bli extra orolig, då finns en uppenbar risk att pengar har köpt lojalitet och monopol på ett sätt som gynnar de handskakande parterna på kort sikt men missgynnar alla andra. Här är det nödvändigt med regleringar/avregleringar, men då för att normala marknads- och riskkapitalfunktioner satts ur spel.
Att ord som marknad och riskkapitalist i dag används med negativ klang är på sikt ett hot mot välståndet. När det talas om marknader och riskkapital borde utgångspunkten inte vara hur de ska tämjas utan hur de ska främjas. Begrepp som näringslivspolitik borde därför ersättas av begrepp som marknadsvänlig och riskkapitalvänlig politik.
