Rensa nätet försiktigt
Vän av ordning brukar vara noggrann med att påpeka att censur är något stater ägnar sig åt. Det handlar om förhandsgranskning av material innan det publiceras och skickas ut till massorna. Att en tidning inte trycker något är alltså inte censur, det är ett publicistiskt beslut.
Men i den digitala världen har det blivit svårare med censurbegreppet. För den användare som av oklara skäl stängs av från Facebook är det inte censur i formell bemärkelse, men upplevs som faktisk censur eftersom man förhindras från fortsatta inlägg på en stor öppen arena. I Facebooks granskning är det inte heller svenska lagar som gäller utan Facebooks regler och subjektiva bedömningar. Vad som betraktas som legitim debatt på plattformen avgörs alltså av företaget. Korta avstängningar har drabbat bland annat riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) och debattören Tino Sanandaji. Även något dygn i Facebooks utvisningsbås kan påverka debatten och demokratin, vilket inte minst är känsligt under ett valår.
Facebooks algoritmer uppvisar också i andra sammanhang en artificiell intelligens lägre än hos en påse nötter. Även om grundaren Mark Zuckerberg hävdar att Facebook försöker anpassa sig i Europa efter europeisk tradition, där ett naket kvinnobröst inte är lika med sinnesförstörande pornografi, så händer det fortfarande att företaget agerar efter amerikansk tramsmoralism. Som när en bild på den över 20 000 år gamla figurinen Venus från Willendorf plockades bort. Enligt DN förklarade generaldirektören för Naturhistoriska museet i Wien att ”Det har aldrig funnits några klagomål av besökarna gällande figurinen”.
Facebook bad om ursäkt och återpublicerade bilden.
Men de amerikanska internetbolagen får inte bara klagomål på vad de plockar bort. Mycket stark kritik har den senaste tiden riktats från organisationen Tidningsutgivarna, DN och Expressen mot bland annat Google och dess videoplattform Youtube, för att de inte sätter stopp för antisemitiskt material. I en debattartikel skriver TU:s ordförande Jeanette Gustafsdotter under rubriken ”Google fungerar som hatets hovleverantör” om hur Google och Youtube låter antisemitisk propaganda ligga kvar i sökresultat och som videoklipp. Eftersom tjänsterna är annonsfinansierade framhåller Gustafsdotter att ”samtidigt tjänar man fullt medvetet pengar på att sprida hat, hot, trakasserier och upphovsrättsintrång”. Gustafsdotter menar att ”om bara viljan finns har Google pengar att anställa nästintill obegränsat med redaktörer eller moderatorer för att rensa bort det som bryter mot tjänsternas användarvillkor”.
Efter kritiken har Google plockat bort ett sökresultat som ledde vidare till en sajt med en antisemitisk lista. Google uppger att det dock gjorts av upphovsrättsskäl, inte på grund av misstänkt hatbrott, enligt Expressen. Hemsidan finns kvar på nätet och är sökbar på Googles sajter utanför Sverige.
Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete och en av dem som funnits med på den antisemitiska listan, konstaterar att ”det återstår ett Sisyfosarbete”. Och det är i princip ett evighetsarbete som väntar. Då infinner sig den svåra frågan vad det leder till i förlängningen. Hat och hot ska alltid prövas rättsligt och upphovsmännen bakom jagas. Särskilt allvarligt är det när det riktas mot enskilda och deras familjemedlemmar. I många fall är skyddet för svagt och rättsstatens förmåga att gripa in mot hetsarna för liten.
Svårare att avgöra är i vilken grad leverantörer av videotjänster, sökmotorer och bredband ska agera för att rensa bort material. Att plattformar som Youtube har både ett moraliskt och ett legalt ansvar för vad som publiceras på deras plattform är en sak. Knepigare blir det med sökmotortjänster – ska användaren förvänta sig en moralisk rankning där resultat i gråzonen utesluts? Och ska i slutänden bredbandsoperatören göras ansvarig för det som distribueras genom nätet de tillhandahåller, vilket delvis en hovrättsdom gällande Bredbandsbolaget och Pirate Bay slog fast förra året? Ska de då även agera mot material som inte uppenbart strider mot lagen?
Risken är att man hamnar i en situation där internetleverantörer stryper mer för att vara på den säkra sidan och att det öppna nätet blir allt mer av en filtrerad plats. Ett sådant filter betyder inte att hatet försvinner och att propagandan upphör. Den blir möjligen mer svårtillgänglig, men finns kvar för dem som verkligen lockas av att bli en del av extremistmiljön. Logiken är inte heller sådan att bara för att allmänheten enkelt kan söka upp hetsande material så blir fler människor extremister. Precis som journalister gör research har allmänheten rätt att göra det, att ta del av hur propagandan ser ut och att lära sig att känna igen tecknen på de mer subtila varianterna. Att kunna läsa nationalsocialistiska eller andra extremsajter är också en del i demokratisk skolning. Nutida propagandamaterial lär på det viset inte fungera annorlunda än historiskt – några få lockas av det, men merparten vaccineras snarare.
Det är helt rätt att granska hur Googles algoritmer och sökresultat fungerar. Undantaget några få experter kan de flesta av användarna mycket lite om hur styrningen ser ut. Seriösa annonsörer har heller inget intresse av att ligga intill extremistmaterial. Det är också rätt att hetsare och hatare ska lagföras i högre utsträckning än idag.
Men att Google och andra sökmotortjänster ska anställa mängder och åter mängder av redaktörer som ska hålla rent från ondska är inte någon demokratisk dundermedicin. Risken är tvärtom uppenbar att den allmänhet som ska stå bakom filtret upplever det som rena giftet.
