Regeringen sumpar EU:s försvarspengar

Ur ett bredare perspektiv markerar händelsen inte bara en minnesdag för Ryssland utan också en styrkedemonstration för att visa vem som bestämmer i norra Europa. Ryssland har visat sig berett att använda militär makt för att uppnå politiska mål, även om det kränker grannländernas suveränitet.

I ett sådant läge är det minsta medborgarna kan förvänta sig att regeringen använder alla tillgängliga medel för att åter uppnå en acceptabel försvarsförmåga. Tyvärr håller man just nu på att göra det motsatta.

Anledningen är ointresset för den Europeiska försvarsfond (EDF) som är ett led i alltmer utökat försvarssamarbete på EU-nivå. Kortfattat har EU insett att det är ett problem att 27 medlemsländer som delar gemensamma säkerhetsintressen i förhållande till Ryssland i dag har 27 olika anskaffningssystem för vapen och materiel. Lösningen? Ökat samarbete mellan försvarsföretagen så att gemensamma materialprojekt kan genomföras och större effektivitetsvinster uppnås. I förlängningen mer ”bang per buck”, mer pang för pengarna.

Den 30 juni meddelade EU-kommissionen att man utlyst 23 sådana utvecklingsprojekt till ett värde av 1,2 miljarder euro, alltså runt 12 miljarder kronor. De står nu öppna för ansökningar från de europeiska försvarsföretag som vill ta del av kakan.

Sverige som nation har bättre förutsättningar än de flesta för att ta del av fondens pengar och delta i projekten. Vår försvarsindustri tillhör världens mest högteknologiska och vår försvarsexport är betydande. EU-kommissionen har rankat Sverige som EU:s mest innovativa land och uttalat goda förhoppningar för Sverige att ta del av pengarna. Trots det ser vi nu tecken på att Sverige kan gå miste om dem.

I samband med utlysningen av försvarsfondens projekt i slutet av juni valdes ett antal pilotprojekt ut för att testa fonden i praktiken. Resultatet av detta har sammanställts av den franska tankesmedjan Fondation pour la Recherche Stratégique. I totalt 26 pilotprojekt 2020 deltog bland andra 74 franska, 42 spanska, 42 italienska och 30 tyska företag/organisationer, men endast 2 svenska. Till och med Danmark, som inte kommer i närheten av svensk försvarsindustri, hade långt fler som deltog, 15 stycken.

En organisation som uttryckt oro över det påvra resultatet är Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF). I en färsk rapport pekar de på att uteblivna medel från försvarsfonden hotar kompetensen i svenska försvarsföretag och på sikt hela Sveriges position som ledande försvarsinnovatör. Man konstaterar också att anslag från fondens miljarder skulle ge välbehövliga tillskott till försvaret.

SOFF är också tydlig med vad som är orsaken till att pengarna uteblir: ett bristande engagemang hos regeringen och berörda myndigheter. Mer bestämt konstaterar man att de svenska företag som kan delta i materialprojekten saknar stöd hos regeringen.

Danmark och Nederländerna har tagit fram nationella strategier för att maximera fondens anslag för deras del och hur samarbetet mellan stat och företag kan stärkas. Att försvarsminister Peter Hultqvist (S) inte har sett till att en strategi kommit på plats i Sverige är direkt pinsamt för vårt anseende i försvars- och EU-sammanhang.

Det handlar inte heller bara om att Sverige riskerar att gå miste om välbehövliga tillskott och samarbeten för att möta det försämrade säkerhetshotet. Sverige betalar nämligen, liksom alla andra medlemsländer, in en del av de pengarna som sedan pytsas ut av försvarsfonden. 380 miljoner kronor närmare bestämt. Förloraren är svensk säkerhet och försvarsförmåga, alltmedan den ryska Östersjöflottan växer.