Regeringen måste erkänna sitt misslyckande
Coronakommissionens ordförande Mats Melin kunde inte ha varit tydligare när han presenterade sin grupps slutsatser: ”Den del av den svenska strategin som gick ut på att skydda de äldre har misslyckats, på annat sätt kan man inte betrakta det förhållandet att så många har avlidit i covid 19.”
Det förra justitierådet och hans meriterade kollegor var inte heller rädda för att tala om vilka som bär ansvaret för bristerna. Att myndigheter, regioner, kommuner och privata utförare på olika sätt är ansvariga för villkoren i äldreomsorgen, konstaterade Melin innan han avslutade budskapet: ”Vi vill ändå säga att regeringen styr riket, därför vilar ansvaret på denna regering och tidigare regeringar som känt till de här bristerna. Regeringen borde ha vidtagit sådana åtgärder för äldreomsorgen att man botade de här bristerna och sett till att äldreomsorgen stod bättre rustad för pandemin.”
En viktig del i coronakommissionens budskap är att grundorsaken till att så många äldre dog och dör i Sverige är den allmänna smittspridningen. När smittan sprids når den också in till de sköraste äldre på särskilda boenden. Av det följer att den inledande hanteringen av pandemin under senvintern och våren är det som haft störst betydelse även för dödstalen inom äldreomsorgen. Här gjordes inledande vägval som var sena och otillräckliga.
Samtidigt har budskapet från myndigheter och regering varit att de äldsta och de sköraste riskgrupperna ska skyddas, även om priset ansågs för högt med att hålla smittan nedtryckt genom exempelvis hårdare stängningar i övriga samhället. Därav coronakommissionens skarpa formulering om en misslyckad strategi.
Äldrevården i sig är ändå viktig i sammanhanget. Bristerna i den har varit kända men blivit både synliga och extra uppmärksammade under epidemin. Det är lätt att tro att äldrevården i dag är sämre än förr. I själva verket är dagens äldreomsorg och vård en följd av beslut som har varit tänkta att stärka individens rätt. Flera reformer från 1980-talet och framåt har haft den inriktningen, som Folkpartiets Bengt Westerbergs ”eget rum på långvården” 1985. Ädelreformen 1992, som förändrade tidigare omsorgs- och vårdformer och lade stort ansvar på kommunerna, var också en del i den omvandlingen. Det var så det som kallas särskilda boenden kom till.
Särskilda boenden är i dag i hög grad vårdinrättningar där människor tillbringar sin sista sjukliga tid i livet. Den som har möjlighet att klara sig själv eller med stöd från hemtjänsten får inte plats på ett sådant boende. I praktiken har det blivit tydligt att särskilda boenden i hög grad handlar om vård, där uppdelning mellan kommun och landsting/region inte har blivit särskilt lyckad, som man hoppades på vid Ädelreformen.
Det betyder också att kraven ökar på att ha både kompetens och utrustning som motsvarar vårdformen. Här pekar Coronakommissionen på behovet av undersköterskekompetens (fyra av tio saknar det i dag), att en sjuksköterska bör vara på plats även utanför kontorstid och att kommuner ska ha rätt att anställa läkare. Likaså pekar kommissionen på behovet av medicinsk utrustning, som tillgång till syrgas.
De närmaste decennierna kommer äldrevården och kommunerna att ställas inför ett snabbt ökat behov. 2050 kommer antalet personer över 85 att ha fördubblats med i dag. Det betyder inte med nödvändighet att antalet boende på särskilda boenden kommer att öka lika snabbt – de senaste decenniet har andelen äldre som bor på särskilda boenden minskat – men efterfrågan på olika typer av vård och omsorg kommer definitivt att göra det.
Coronapandemin har fått regeringen och statsminister Stefan Löfven att utlova att Sverige ska ha världens bästa äldreomsorg. Det påminner inte så lite om de nu skrotade löftena om EU:s lägsta arbetslöshet som en gång var regeringen Löfvens främsta mål. Att försöka sminka över misslyckanden här och nu med att sätta upp nya luftiga mål i framtiden är rätt magstarkt.
De kommande decennierna kommer att kräva regeringar som klarar av att hantera kritiska samhällshot och långsiktigt bygga hållbara system för att vårda de sköraste människorna. Det börjar med insikten om att meningen i grundlagen om att regeringen styr riket faktiskt betyder något. Även när det gäller vem som ytterst ska ta på sig ansvar för misslyckanden.
