Regering på nåder
Morgan Johansson fick 97 riksdagsledamöter med sig. Men 70 tryckte på gula knappen – avstå – och 8 förmådde inte att ta sig till kammaren. Därmed kunde bara 174 trycka för ett misstroende mot justitieministern. 175 hade krävts för att avsätta honom.
Det var ett väntat resultat, trots all medieuppståndelse kring vilden Amineh Kakabaveh. När Magdalena Andersson i november förra året skulle väljas som statsminister skrev det socialdemokratiska partiet – inte regeringen – ett märkligt avtal med Kakabaveh. Det handlade om stöd till kurdiska partiet PYD och dess beväpnade grenar YOG/YPJ: ”Att frihetskämpar som slagits eller sympatiserar med YPG/YPJ eller PYD klassas av vissa statsaktörer som terrorister är oacceptabelt” står det bland annat i överenskommelsen.
En av dessa statsaktörer är Turkiet. Det gav Turkiets president Erdogan extra ammunition mot Sveriges Nato-ansökan – den som för Socialdemokraterna var så osannolik och destabiliserande i november 2021.
Den märkliga inrikespolitiska manövern för att säkra regeringsmakten kom att få betydligt större konsekvenser än Socialdemokraterna hade tänkt sig. Allt det kom åter i ljuset när Sverigedemokraterna ledde Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna in i misstroendeomröstningen mot Morgan Johansson.
Kakabaveh fick sina ytterligare 15 minuter. Att Socialdemokraterna regerar på extremt svagt underlag, med minimalt stöd och utan egen budget blev återigen klargjort.
Men förlusten var för oppositionen var nästan given på förhand och misstroendeomröstningen blev därför misslyckad. Man ville visa på regeringens svaghet men lyckades samtidigt visa sin egen och intrycket gavs att oppositionen leds av Sverigedemokraterna.
Att tillåta instabilitet när det kommer till styret är en del av demokratin. Demokratin tål det, även om det inte får övergå i cirkus för cirkusens skull. Det hindrar inte att det finns anledning att vara bekymrad i juni 2022. Tisdagens omröstningen mildrade inte det på något sätt. Tvärtom.
Den säkerhetspolitiska situationen är nummer ett. Kriget i vårt närområde är på riktigt. Det ryska hotet mot demokratierna runt Östersjön är inget hittepå, inte heller Sveriges utsatthet.
Den andra är den faktiska situationen i landet. Antalet skjutmord är skrämmande högt, och har nått mindre städer som Kalmar och Eskilstuna. Kriminella sätter hus och bilar i brand i Trollhättan. Svensk polis får utstå dödsskräck i vanliga bostadsområden när de boende går till angrepp. Det bland annat i en stad som för bara några år sedan utsattes för ett mycket kraftigt bombdåd mot flerbostadshus i centrum. Men det är som att situationen inte sjunker in, allt för många har vant sig vid våldets och den grova kriminalitetens närvaro. En partiledares uttalanden i radion om islamister och poliser blir istället centrum i debatten.
Den grova brottslighetens är så starkt etablerad att vi inte ska ha några illusioner om att kampen mot den kommer att vara enkel. Ett byte av justitieminister kommer inte att besegra gängen. Det behövs en mängd grepp, i flera politikområden över mycket lång tid för att vända trenden.
Däremot står det klart att Morgan Johansson är bättre på att skylla ifrån sig på enskilda kommuner och politiska motståndare än på att vrida Sverige rätt.
Det borde även Magdalena Andersson ha insett.
