Rätt men inte lätt göra om presstöd
Tidningsutgivarna, TU, har kommit med ett nytt förslag för presstödssystemet. Det presenterades i en tidning som är stor på sitt vis, men som samtidigt når en mindre del av Sveriges befolkning: DN och denna publikations debattsida. Det visar främst att TU är intresserat av att nå politikerna med sitt budskap – inte läsarna och väljarna ute i landet.
Men vad vill då branschorganisationen göra med stödet från politikerna och staten, betalat av medborgarna? Jo, TU vill ersätta det nuvarande systemet med momsfrihet och lägre arbetsgivaravgifter för journalister.
Att det gamla systemet är sönder har stått klart länge. Driftsstödet – som står för 650 miljoner kronor av 932 miljoner kronor i hela mediestödssystemet – var när det etablerades 1971 riktat till så kallade andratidningar. Det har på senare år också till andra tidningar som är störst på sin hemort men ändå inte når upp till 30 procents hushållstäckning. Det är en av konstigheterna i systemet, tidningar som ligger på gränsen arbetar då för att sälja färre prenumerationer.
Så fungerar ofta statliga stöd. Politiker sätter upp regler och företagen anpassar sig efter dem. Det i stället för att bolagen ägnar all kraft åt att på egen hand utveckla sina affärsmodeller. Det är grundläggande fel. Därför är det bra att också Tidningsutgivarna som organisation ställer sig kritiskt till det gamla driftsstödet och vill avskaffa det, liksom andra delar i mediestödssystemet som bygger på att företagen lägger energi på att skriva ansökningar som faller in i mallen i stället för att koncentrera sig på att utveckla verksamheten.
Här skiljer sig inte medieföretag från andra. Men de privata medieföretagen verkar på en marknad där public service (SVT, SR och UR) får 8,5 miljarder kronor som finansieras direkt via skattsedeln. Här varierar utbudet med både nyheter och underhållning, så konkurrensen sker på fler fronter än den som handlar om nyhetsförmedling. När det talas om public service som en demokratifråga ska detta tas med i beräkningen. Att vilja inrikta public service mot nyheter är inte att hota demokratin.
Det är klokt att TU vill avskaffa det nuvarande mediestödssystemet. Det är skadligt för branschens utveckling och faktiskt också för trovärdigheten. Den som är beroende av bidrag är också beroende av dem som i slutänden bestämmer över dem.
Lösningen med specialregler för moms och lägre arbetsgivaravgifter för vissa yrkesgrupper är dock inte helt lätt. Dels är risken stor att det gynnar de redan stora aktörerna. Sveriges privatägda nyhetsmedier är i hög grad dominerat av ett fåtal aktörer. Bonnier (DN, Expressen, Di, Sydsvenskan, och en mängd lokaltidningar) och norska Schibsted (Aftonbladet, SvD) är de två mest kända aktörerna. Gota Media, som denna tidning ägs av, har lokaltidningar från Borås och söderut men inga rikstäckande.
Det är alltid besvärligt med särskilda skatteregler för en bransch. Ändå finns redan en mängd sådana undantag, både med varierande moms och avdrag inom vissa tjänstesektorer. Momsen är exempelvis 12 procent på godis och läsk men 25 procent på tandkräm och kranvatten och rot- och rutavdragen drar linjer mellan olika tjänster och branscher som inte är helt logiska. Det är dock än mer besvärligt när det kommer till journalistik.
Någon måste bestämma vad som är journalistik och vilka som ska ingå i gruppen av företag och anställda som omfattas av de särskilda skattereglerna. Det kan tyckas uppenbart vad som är journalistik, men det är det långt ifrån. Gränserna mellan underhållning, information, reklam, nyhetsförmedling, propaganda, opinionsbildning med mera är inte alls glasklara. Det finns en anledning till att yrkestiteln journalist inte är skyddad, lika lite som titeln författare är det. Är det Skattemyndigheten som ska avgöra vad som är journalistik, vem som är journalist? Eller är det ett branschråd? Blir det då återigen etablerade aktörer som ställer upp villkoren baserat efter egen existerande verksamhet?
Idén att gå från bidrag till skattefrihet är god men den kommer inte heller utan liknande baksidor som dem som följer med dagens stöd. Att slå fast vad som är oberoende journalistik och vad som gynnar den mest är inte alls lätt. TU är något på spåren, men måste vässa vidare på sin modell.
