Priset är politiskt
Nobelpriset i litteratur är inte på låtsas, inte ren fiktion som erbjuder och hyllar flykt från verkligheten. På måndag hyllas Mo Yan. Svenska Akademien prisar honom för hans verk, men debatten handlar om hans svek och Akademiens dåliga omdöme. Mo Yan är medlem i det kinesiska kommunistpartiet, diktaturens ansikte. Som vice ordförande i det regimkontrollerade författarförbundet har han, enligt kineserna själva, samma rang som en minister.
Om Mo Yan inte vore medlem i partiet skulle han aldrig kunna verka på det sätt han gör, urskuldas han av den politiska vänstern; han vill kritisera systemet inifrån. Visst. Men han har inget emot att vara en del av det. Och ta del av privilegierna.
När litteraturpristagaren på presskonferensen i torsdags fick frågor om censur var han så där nobelpristagaraktigt motsträvig, svarade kärvt och bara på det han ville. Han vägrade tala om den politiska situationen i Kina. Det var säkert mer än bara konstnärlig egensinnighet. Det var bekvämt.
Samtidigt avslöjar det Mo Yan faktiskt sa en hel del om hans syn på mänskliga rättigheter. Han tar inte avstånd från censur, utan hoppas att den ”har de högsta av principer, att den inte motsäger sanningen och sanna fakta. Men smädelser, förolämpningar och rykten ska censureras”.
Det låter som något hämtat direkt ur kommunistpartiets propagandabibel. Den verkliga sanningen, och endast den, får komma medborgarna till del.
Märk väl, Mo Yan betyder ”tala inte”.
Nobels fredpris är lika politiskt som litteraturpriset. Det visar inte minst årets goda val av EU som pristagare. Europeiska unionen är ett demokratiskt föredöme och den enda internationella organisation med maktdelning som ger medborgarna direkt inflytande.
När den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo fick fredspriset 2010 fick han inte åka till Oslo för att ta emot det. Regimen lade i stället locket på. Kineserna fick inte veta. Det var inte den form av sanning som kommunistpartiet anser att medborgarna tål.
I år är det andra toner. Regimen lyfter fram Mo Yan som bevis på hur överlägset Kina är övriga världen. Nobelpriset framhålls som en hyllning.
Konstnären Ai Weiwei, som hålls i husarrest i Kina på grund av sina åsikter, har sagt att ”nu har Nobelpriset urartat”. Exilförfattaren Yu Jie, arresterad för sitt umgänge med Liu Xiaobo, anser att detta är ”den största skandalen i Nobelprisets historia”.
2009 års nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, har berättat att hon ville gråta när det blev känt att Mo Yan fick priset. Hon kallar det (DN 27/11) ”en katastrof” eftersom han hyllar censuren och anser att ”det är en örfil åt alla som arbetar för demokrati och människorätt”.
Den naivitet som Akademien i år har gett uttryck för skadar dess internationella anseende, vilket är illa nog men i sammanhanget det lilla. Värre är att Akademien låter sig bli den kinesiska kommunistdiktaturens villiga redskap.
