Prinsessorna på ärten

Men det passade sig inte. Bara 30 valde att ta chansen att visa vad de går för. Och bara en tog praktik på städfirman, trots att det där fanns chans till anställning.

Sveriges problem är inte ungdomsarbetslösheten, utan de unga arbetslösa.

Visst kan det vara svårt att få in en fot ibland, men allt är möjligt med rätt attityd. Och allt blir svårt med fel.

I veckan kom en undersökning från företaget Netigate som visade att ungdomar är de som är mest missnöjda med sina arbetsplatser. De har större krav på variation och utmaningar och ger lägst betyg på hur väl de tycker att utvecklingen och jobbet motsvarar förväntningarna. De är stressade och Ungdomsstyrelsen har funnit att tonåringar sover allt sämre.

Ett forskningsprojekt från Storbritannien kom fram till att generationen född 1983-2001 har höga förväntningar på att få snabb befordran och lönehöjning. Generationsexperter hävdar att hälften av dem hellre går arbetslösa än tar ett jobb de inte gillar.

Men grejen är att alla jobb och utmaningar innebär stress och tristess. Vardagen är sällan som i en hängmatta i Goa, utan mer som – vardag. Snömodd, hinna träna, boka tågresa, läsa ut boken till bokklubben, olycklig kärlek, finnar. Sånt är livet.

Jag tycker synd om många unga idag som vuxit upp i ballerinakjol med föräldrar som hovdamer. Enligt David Eberhard som skrivit boken ”Hur barnen tog makten” (Bladh by Bladh) behandlar vi idag barn som sköra porslinsdockor som inte klarar av motgångar och tillsägelser vilket gör att de uppfattar sig som sådana. Det, menar han, är en förklaring till att allt fler unga söker psykiatrisk vård för ganska ”banala” bekymmer, som att en pojkvän eller flickvän har gjort slut. Eberhard menar att föräldrar gör sina barn en björntjänst genom att ständigt skydda dem. Att inte ställa krav är inte samma sak som att vara snäll.

Också barnläkaren Hugo Lagercrantz vid Karolinska universitetssjukhuset tycker att svenska föräldrar ”borde bete sig som föräldrar och fatta beslut och inte försöka vara så populära hela tiden”.

Vi svenskar är överlag väldigt duktiga på att tycka att det är synd om oss, för i ett välfärdssamhälle som ständigt går den ”drabbades” ärenden vinner man ju på att vara i underläge. Media lyfter fram en, politikerna vill vara en till lags. Man får frikort från ansvar, då ingen frågar: ”Men vad gör du själv?”

Många av Sveriges kommuner ordnar fram sommarjobb åt unga, och SSU vill till och med att detta ska vara en rättighet. Vissa kommuner har projekt där man ”utmanar” företagen: om de anställer en ungdom så gör kommunen detsamma! Att den ena betalar löner med skattepengar talas det tystare om.

Jag roade mig med att göra en sökning på ordet ”utanförskap” i mediernas arkiv och fann en stor mängd sådana. Det visar sig att de flesta känner sig ”utanför” – män, kvinnor, barn, invandrare, homosexuella, lantisar, pensionärer... Och alla vill självklart få sympati och medkännande för detta. Där går så många och törstar, och ingen som dricker.

Välfärdsstaten har samtidigt lärt oss att det är fult att vara stark. LO lyfte i veckan fram rika människor i ”eliten” (Thorwaldsson inkluderad) som om de skulle hängas på ett kors för sina synder.

Jag mötte en företagare häromdagen som ständigt fick kommentarer om att ”du kan ju bjuda på kaffet för du är ju företagare”. Och den som tycker att hen är bra ska klädsamt rikta ner blicken i marken när Idoljuryn ger sin biljett till finalen. Att skryta är inte okej.

Vi har alla ett val. Vi kan vänta på att bli omhändertagna – eller vi kan resa oss upp och göra en plan. Vad drömmer du om? Vad stoppar dig från att komma dit? Vad behöver du göra, tänka och vara för att mota bort hinder och komma dit du vill? Och sen sätter man igång.

Inga politiker kan rädda oss. När medias mikrofoner riktas mot dem med frågan: ”Vad gör ni åt det här problemet?” behöver vi säga: Vi klarar det här själva! Tillsammans fixar vi det. Vi är kapabla, starka, vilda, fulla av kraft.

Ändå förminskar vi oss ständigt. När Borg sänkte studiebidragen i veckan blev det ramaskri. När PISA-undersökningen kom riktades all kritik uppåt – men ingen sa något om barnen. Socialdemokraternas första åtgärd om de vinner valet är att införa en 90-dagars jobbgaranti för unga. ”Ungdomar ska få insatser från första dagen”, lovar Mikael Damberg.

Till och med alliansregeringen har utlovat ”kommunalt aktivitetsansvar” för alla under 20 år. I Region Skåne satsar femklövern 40 miljoner 2014 för att skapa arbetstillfällen för skånska ungdomar. Att vi accepterar detta daltande är sorgligt.

Sju av de tio kommuner med högst arbetslöshet bland unga ligger i Skåne. I december 2013 var 14 400 18-24-åringar utan jobb. I Östra Göinge är ungdomsarbetslösheten 28 procent. Det är inte bara politikernas fel.

Ingen kommer undan stressen som följer av att vara människa. Däremot kan man välja att hantera den väl. Som mellostjärnan Oskar Zia säger (eller var det någon annan...?): Yes we can.