Poppis utan uttalad politik

I SvD:s Sifoundersökning som presenterades på söndagen underströks det: S har återtagit positionen som största parti före Moderaterna.

Även om Håkan Juholt kunde uppvisa ett lika stort väljarstöd för ett år sedan hos Sifo, innan förtroendet och stödet rasade samman, är S comeback under Löfven anmärkningsvärt stark. Mycket talar för att Socialdemokraterna tar potentiella väljare direkt från ärkerivalen Moderaterna, då Reinfeldts parti under samma tid tappat en hel del av sitt fäste.

Förvandlingen har skett utan att S presenterat någon politisk förändring. Blott Löfvens uppenbarelse, hans bakgrund och det sätt han formerat sitt nya lag gör att sympatierna går hans väg. Och när alliansregeringen nu är en bra bit inne i sin andra mandatperiod är det naturligt att det finns ett sug efter en fungerande opposition.

Medan övriga partier ivrigt försöker nå medieuppmärksamhet med att lägga skarpa förslag , som FP mot ungdomsarbetslöshet, tydliggöra sin position som KD i inseminationsfrågan, kräva KU-granskning och misstroendevotum som MP och V i vapenaffären, så tävlar giganterna S och M i förtroendecupen. Här gäller det att vädja till den stora massan utan att lägga allt för mycket krut på kontroversiella förslag som kan reta vissa potentiella väljargrupper.

Stefan Löfven och hans finansministerutmanare Magdalena Andersson kan tala om alliansens bristande arbetsmarknadspolitik, men undvika att presentera egna lösningar. Att kasta upp försöksballonger och utsätta sig för prickskytte kan sådana som Jan Björklund syssla med.

Lika talande är tystnaden från S-topparna kring Saudiaffären. När förra SSU-ordföranden Jytte Guteland och statsvetaren Ulf Bjereld kommer med krav på att Socialdemokraterna ska kliva fram och stötta en misstroendeförklaring mot försvarsminister Sten Tolgfors (M), talar de för döva öron. Väl medveten om att det Tolgfors administrerar är minst lika mycket socialdemokratisk som moderat politik vet Löfven att inte försäga sig. Förväntar sig någon att den gamle Metallbasen ska vara den som driver på något som kan kosta jobben för hans gamla medlemmar i vapenindustrin? Aldrig. Lika lite som Reinfeldt gör det. Att vara principiell är åter något för småpartier som V, MP, FP och KD.

Men någonstans här kan problemen komma att börja för Löfven. En politisk ledare måste också våga ta klivet ut i det obehagliga och riskera att göra en del av de gamla kärntrupperna besvikna. Reinfeldt gjorde en gång upp med gammelmoderaterna till höger, Löfven har ännu inte vågat ta en liknande fajt med sin vänsterfalang. Att på en gång vara feminist, vapenförsäljare, ungdomsarbetslöshetsbeivrare, fackföreningskämpe, näringslivsfavorit, välfärdsvinstmotståndare, kärnkraftskramare, miljöpartikompis, statsministermässig och gubben-på-golvet-tjenis håller inte fram till söndagspromenaden i september 2014.