Politisk kontroll gör oss fattigare
Ekonomen Peter Bauer, död 2002, var en av de främsta kritikerna till biståndspolitik. Han menade att det mest handlade om dåligt samvete för kolonialtiden. Resultatet för de länder som inte på egen hand förvandlade ekonomin med marknadsreformer var däremot uselt. Stort bistånd bidrog snarare till att konservera korrupta regimer, där makthavare och intressegrupper såg till att förse sig av penningflödet istället för att engagera sig i produktiva aktiviteter. Bauers slutsats blev att bistånd ”är en utmärkt metod för att föra över pengar från fattiga människor i rika länder till rika människor i fattiga länder.” (Economist 4/5 2002).
Den hårda slutsatsen gjorde inte Peter Bauer populär i alla kretsar. Planekonomiskt lagda ekonomer tilltalade många politiker mer. Ingen ville ju heller höra att de stora egna insatserna – med andras pengar – i praktiken gjorde skada för dem de var påstådda att stödja. Så fortsatte tron på biståndets kraft att spira, inte minst i Sverige.
Fortfarande ställer många politiker och partier upp ett procentmål för hur mycket av det som produceras i Sverige som ska delas ut i ekonomiskt bistånd till andra länder. Ju mer pengar som flödar från de rika i norr till de fattiga i söder, desto jämnare blir utfallet. Det går under namnet rättvisa.
Fungerar det? Inte som välståndsskapare. Det som möjligen kan fungera är insatser för att bygga upp trovärdiga institutioner och avtal som garanterar äganderätt, etableringsfrihet och frihandel. Men i grunden börjar även sådant i på nationellt plan. Sverige – och andra länder – kan inte bygga upp andra länders demokratier och ekonomier.
För socialistiska makthavare löses produktion och fördelning genom kontroll och planer. Sätter man bara upp ett volymmål och talar om vilka priser som ska betalas av medborgarna för varorna så väntar bröd, smör, guld och gröna skogar åt alla. Märkligt nog blir utfallet sällan så som den styrande har tänkt sig, trots de fina planerna. Bristerna kan maskeras på olika sätt i propagandaform, men de lögnerna avslöjas enklast i form av uppkomna köer och avsaknad av varor och tjänster att köpa.
Hur kan det komma sig, när alla ägnat så mycket tid åt planera så väl? Ja, säg det. Bauer konstaterade i sin bok Reality and Rhetoric, Studies in the Economics of Development att: ”Marknadsekonomi ger människor de varor de vill ha, men de som gör att det fungerar kan inte förklara hur det går till. Socialistiska och kommunistiska system levererar inte varorna, men de som styr det kan enkelt förklara bort misslyckandena.”
Att förlita sig på att centrala byråkrater och politiker ska planera produktion, bestämma priser och reglera efterfrågan är att be om bekymmer. Ändå är det många av dem som gärna åtar sig uppgiften. Men de kommer aldrig att lyckas fullt ut att leverera det vi begär eller det de själva lovar. Det kommer att bli köer, det kommer att krävas högre skatter, det kommer att bli hackande kvalitet och laggande produktivitet. Inom begränsade sektorer kan vi ändå föredra det, för att det anses vara moraliskt fel att inte förse alla med sjukvård eller utbildning på någorlunda lika villkor. Det ska inte blandas ihop med att alla kommer att få bästa möjliga sjukvård och utbildning, i alla lägen, alltid. Inte ens om det heter så i något politiskt dokument.
Tyvärr är risken att den typen av löften ställs upp på en mängd områden, även utanför sjukvård och utbildning. Alla ska ha jobb, alla ska ha höga pensioner, alla ska ha en bra bostad, all produktion ska bli koldioxidneutral, alla ska ha bra lön, all mat ska vara nyttig, alla barn ska ha snälla föräldrar och alla föräldrar lydiga barn. Och svaren på hur det ska ske är med ökad politisk kontroll, mer planer från ministrar och departement. Det ska betalas på något sätt, och där har politikerna en inkomstkälla att välja på: skatter.
Det finns de som lovar allt. Passa er för dem. Snart har de tagit allt. För rättvisans skull, som det heter.
