Politikentreprenören Gudrun Schyman

Gudrun Schyman förklarar i inslaget: ”Vi ser ju inte de modiga beslut som skulle behövas. Vi ser inte att insikten att vi lever i en klimatkris och att det är bråttom avspeglar sig i politiken.”

Den politiska entreprenören Schyman vet att plocka upp tidens frågor och anda. Hennes övertagande av ordförandeskapet Vänsterpartiet 1993 sopade undan spåren av det kommunistparti hon en gång engagerat sig i och blivit riksdagsledamot för. Med stark personlig genomslagskraft, tydlig feministisk touch och med kritik mot den tidens åtstramningar gav hon Vänsterpartiet skjuts mot rekordresultatet 12 procent i riksdagsvalet 1998. Göran Persson kunde inte negligera Gudrun Schyman, som andra S-ledare hade gjort med VPK-ledare före henne.

Efter att ha lämnat Vänsterpartiet och avslutat de många riksdagsåren i rollen som politisk vilde, sjösatte Gudrun Schyman Feministiskt initiativ. Den givna uppmärksamheten i medierna som hennes person gav eldades på med aktioner som att bränna pengar under Almedalsveckan i Visby. Det gjordes för att markera mot löneklyftan mellan män och kvinnor. Men trots pengar från Abba-Benny blev det ingen omedelbar succé, bland annat på grund av inre slitningar. Först 2014 fick partiet sitt genombrott hos väljarna, med en plats i Europaparlamentet och drygt 3 procent i riksdagsvalet. I delar av Stockholm gjorde partiet stor succé, liksom på Schymans hemmaplan i Simrishamn.

Feministiskt initiativ försvann snart in i radioskuggan och andra partier har tagit över de trendkänsliga storstadsväljare partiet en gång lockade. Gudrun Schyman fortsatte dock att sätta avtryck i Simrishamnspolitiken, där hennes politiska antagonister får möta den omvittnat goda retoriska förmågan.

Om Klimatalliansen blir ett parti återstår att se. Att det skulle kliva över riksdagsspärren förefaller inte heller Gudrun Schyman riktigt tro på. ”Nu går du händelserna i förväg” svarar hon på Sveriges Radios reporters Pontus Mattssons frågor om partiets inställning i andra frågor som blir aktuella vid ett riksdagsinträde. Men Schyman förklarar sedan att klimatet är en ödesfråga som svävar över allt det andra.

Det understryks av formuleringar på Klimatalliansens hemsida som: ”Klimatalliansen kräver en genomgripande reform av regeringskansliets, statsförvaltningens och riksdagens organisation. Statsförvaltningen bör förberedas för katastrofhantering, med korta beslutsprocesser för klimatfrågorna. Formella hinder måste undanröjas för att möjliggöra historiskt stora investeringar.”

Det typen av omvälvande krav känns igen från de tidigare politiska rörelser Gudrun Schyman har engagerat sig i. Det är ett perspektiv som dominerar över alla frågor. Det ska åtgärdas med kraftiga politiska ingripanden, centralstyrning krävs för att snabbt få denna ordning till stånd.

Det är en lockande idé som återkommer i olika former, den att det är en fast hand och beslut från centralt håll som ska ta folk ur svält, göra människor till fullt ut jämlikar och rädda jorden. Men den idén förenklar hur livet fungerar och den bortser från att de stora förändringarna sker ute bland massorna med en oöverskådlig mängd av små lyckade och misslyckade handlingar, tester, projekt. Det är – för att ta ett exempel – betydligt effektivare att låta många miljoner av små transaktioner mellan människor avgöra priser på varor än att låta en byråkrat fastställa priser på miljontals produkter.

Den fasta handens ideologi, där en sak sägs vara viktigare än alla andra, dyker upp i olika former. Den kommer alltid att komma ut som sämsta lösningen.

Gudrun Schyman, politikerentreprenören, kan man beundra. Hennes politik har hittills inte övertygat på samma vis.

Replik Gudrun Schyman: Klimatalliansen är ingen enmansshow