Ledare

Polisen ska klara hela landet

Ledare Artikeln publicerades
Bombdåd i Husby.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Bombdåd i Husby.

Att det går att motarbeta den grövsta brottsligheten visar polisen när den samlar sin kraft på en plats. Men risken är att det skapas luckor på andra håll.

Bombdåd och mord med skjutvapen gjorde att polisen inriktade sin kraft på att bekämpa den grova brottsligheten i Malmö. Det ser ut att ha haft effekt. Nyligen föll exempelvis en dom mot unga män som utfört ett antal bombdåd i december 2018, även om den som åklagaren pekat ut som ansvarig för nätverket friades av tingsrätten. (SVT 10/1)

Men de grova våldsbrotten och bombdåden är ingalunda koncentrerade till Malmö. Den senaste tiden har Stockholm, såväl Östermalm som kringorter, drabbats av kraftiga bombdåd riktade mot flerbostadshus. Fönster, balkonger och lägenheter har sprängts sönder och de boende har evakuerats mitt i natten. Konsekvenserna kunde även i dessa fall har blivit långt mycket värre, precis som vid den än nu mycket mer omfattande Linköpingsbomben i somras.

Bombdåden i svenska städer och i synnerhet de riktade mot bostadshus är extrema företeelser. Sådant inträffade också förr i Sverige, sprängningen av restaurang Fountainebleu i Stockholm 1982 är förmodligen den mest kända. Men mängden, frekvensen, gör att nutiden sticker ut. Och Sverige sticker ut i jämförelser med andra länder, någon liknande våg av bomber ses inte i exempelvis övriga Norden, utan att någon riktigt kan förklara varför.

Att bomberna riktas mot flerbostadshus mitt i natten gör att risken för omfattande personskador och dödsfall är stor. Skadan det orsakar människor ska inte underskattas. Att vakna av en bomb, söndersprängda rutor, intryckt entrédörr och tvingas lämna sitt hem är en mycket omskakande händelse. Det är utan tvekan att likna vid terrorbrott, där en ingrediens är att skapa rädsla hos allmänheten. I sin tur skapar det en rad spekulationer om motivbilden. Oisin Cantwell i Aftonbladet drar till med ”Vissa av sprängningarna ingår i gängkonflikterna. Andra är utförda av knäppskallar som tycker om när det smäller. Åter andra är genomförda av personer som vill påverka svensk politik, inte minst kriminalpolitiken, i en viss riktning.”

Den sista Aftonbladetspekulationen kan leda långväga. Om syftet är kopplat till politisk påverkan av något slag tillför det ytterligare en dimension. Så kan det naturligtvis vara och det kan också vara så att det ligger i främmande makts intresse att störa. Då understryks onekligen behovet av en stark underrättelsetjänst inom svensk polis, säkerhetspolis och militär – vi får tro att de har koll på vad som är sannolika förklaringar.

Det är ändå inte orimligt att från lekmannasitsen tro att den enklaste förklaringen är den huvudsakliga – att det är organiserad brottsnätverk, med utsedda springpojkar, som ligger bakom den absoluta majoriteten av sprängningarna.

Metoder för att hålla tillbaka den grova brottsligheten finns och tillämpas redan på flera håll. Det är inte bara i Malmö polisen har agerat kraftfullt. Den så kallade Fasmetoden som används i Göteborg är delvis inspirerad av militära tillvägagångsätt och bygger på att inleda med hårda insatser, inget bjäfs, mot brottsligheten, ta över kontrollen över området, för att sedan långsiktigt bygga förtroende.

Det verkligt akuta nu – förutom de faktiska omedelbara konsekvenserna för dem som drabbas – är om polisen har förmåga att flytta runt den grova kriminaliteten men inte kapacitet att hindra den på alla håll. Även om nuvarande regering inte kan anklagas för att ha orsakat bristerna så är den nu en bit inne på andra mandatperioden av huvudansvar för att se till att hålla Sverige säkert. Insikten om allvaret finns kanske i regeringskansliet. Det är bara att hoppas att det också finns förmåga att fatta adekvata beslut på rätt grund. Insatsen hittills imponerar inte.