Polis utan förmåga och vilja

I ett samtal med sin skolkurator berättar pojken om den återkommande misshandeln. Saken polisanmäls. Men polisen lägger ärendet på hyllan. Allt medan misshandeln av pojken, hans mamma och lillebror fortsätter.

”Det är större inflöden än vad vi har resurser för. Vi klarar inte att ta hand om alla de ärenden som kommer in”, säger polismästare Christian Agdur i Södertörn till Ekot.

Det är så det brukar heta. Men få andra verksamheter har fått så mycket tillskott som just polisen. 2006 fick polisen 15,6 miljarder kronor i anslag från staten. Rättsväsendet som helhet drygt 29 miljarder kronor. 2012 får polisen drygt 20,5 miljarder kronor och rättsväsendet totalt 39 miljarder kronor. Sedan 2006 har antalet poliser ökat från 17 500 till 20 000. Nästa år höjs anslagen ytterligare. Och polisen gör som den alltid har gjort: klagar på resurserna.

Svensk polis är fortfarande usel på att klara upp brott, och i Stockholm och Skåne är man sämst på sitt jobb. Bättre är polisen däremot på att avskriva brott eller låta dem värma hyllan. Som i fallet med den misshandlade pojken. Anmälan blev liggande i tio månader, först efter fyra påminnelser från åklagarmyndigheten började polisen utreda ärendet. Under tiden fortsatte våldet och mannen åtalas nu för grov fridskränkning, enligt Ekot.

I sitt försvar till Justitieombudsmannen hävdar polisen att antalet barnutredare inte räcker till. Då har polisen misslyckats grundligt i sina prioriteringar. För det första är brott mot barn särskilt viktiga. För det andra blir utredningar svårare ju längre man väntar med dem, det gör att högarna växer. För det tredje gör polisens saktfärdighet att risken ökar för att brottsoffer utsätts för nya brott.

Fallet är inte unikt, att avskriva även allvarliga brott är rutin på landets polisstationer. Aftonbladet berättade tidigare i år om flera fall där polisen struntat i brottsutsatta medborgare. Bland annat 20-åriga Lina i Båstad som blev utsatt för ett våldtäktsförsök och anmälde det dagen efter. Lika snabba var polisen med att avskriva det i ”brist på spaningsuppslag” enligt standardformuleringen. Först sedan Linas pappa gjort polisens jobb och letat fram en misstänkt gärningsman togs ärendet upp.

Polisens oförmåga att lösa det som ibland kallas vardagsbrott – sådant som inbrott och stölder – är väl känd. Att få ett inbrott uppklarat är mindre sannolikt än att sätta en spik på Jägersro – under 3 procent av dylika brott löses. Men att strunta i brottsutsatta barn och våldtäktsförsök är ännu värre. Det undergrävda förtroendet leder inte bara till att gärningsmän går fria och att brottsoffer känner sig svikna; det leder också till en bättre marknad för organisationer som utanför myndighetens kontroll mot ersättning kan tänka sig att hämnas brottet.

Det är färdigdaltat med polisen, nu är det dags att kräva resultat.