Plastpåseskatten är en klassisk fint
Det finns ett par gamla regler för den som inte känner sig behövd eller kompetent för sitt arbete och är rädd att besparingspotentialen ska upptäckas. Nummer ett är att se upptagen ut när chefen kommer förbi. Det håller ett tag. Nummer två är att producera en massa förslag som skapar nytt arbete åt andra. Till synes ökar produktionen. Åtminstone av något. Kan man få detta något att låta viktigt, gärna med en moralisk implikation, är man hemma: ”Julfesten i år blir köttfri, organisationen måste minska sitt klimatavtryck.” Vilken god chef kan säga emot något sådant? Hur skulle det se ut om organisationen kom att förknippas med arrogans och ansvarslöshet inför kommande generationer? Dessutom på grisens bekostnad.
Den svenska regeringen tycks vara upptagen av detta arbetssätt. Produktionen av lagstiftning och nya pålagor på medborgarna är hög. Faktiska effekter och möjliga negativa konsekvenser spelar mindre roll, det är signalerna till omvärlden som räknas. Kolla vad vi jobbar! De andra, klimatförnekarna och deras kollaboratörer gör inte ett dyft. Sverige måste gå före!
Då blir det logiskt att införa höga skatter på bärkassar i plast och subventionera fordon med laddbara batterier. Att återvinningen ännu inte fungerar och kvaliteten på konsumenternas produkter dessutom ofta är tveksam kan man blunda för. (Cykelbatterier som inte går att ladda efter två år är knappast någon miljövinst. (SVT Plus 7 /10).)
Vad gäller återvinningen av laddningsbara litiumjonbatterier skriver Energimyndigheten i en forskningsöversikt från tidigare i år att: ”Till skillnad från t ex bly-syrabatterier, där över 90 procent i Europa återvinns, betraktas dock återvinningen av ofta som otillräcklig.”
I sina slutsatser om forskningsläget skriver Energimyndigheten för övrigt: ”Vi tror att mer pengar behöver läggas på flygbiljetter. Inte för att åka varvet runt i Europa på projektmöten utan till Kina, Indien eller Kenya där man kan studera den snabba utvecklingen inom allt från återvinning till användning av energilager.”
Mer flygbiljetter behövs. Ironin behöver inte påtalas. Men vi gör det ändå: flygskatten måste betalas så att staten har råd med flygresor för att utreda återvinning av subventionerade batterier.
Plastpåseskatten har ledarsidan avhandlat förut. Det är en rimlig utgångspunkt att minska nedskräpningen av plast i världen. Det är också en rimlig utgångspunkt att återvinna material i så hög utsträckning som möjligt, om det är långsiktigt mer hållbart än alternativen. Är det miljömässigt klokare att elda upp i effektiva anläggningar med bra rening är det att föredra.
Det kan vara så att det är en korrekt slutsats att bärkassar i svenska livsmedelsbutiker är ett stort problem för miljön. Mycket litet talar dock för att de är sämre än alternativen. Varför just bärkassen är värre än andra plastförpackningar eller att påsar med annat syfte som köps i storpack, som soppåsen, är också oklart. Här har tjänstemännen arbetat intensivt med pappersproduktionen för att klargöra vad som ska omfattas av skatten. I promemorian från juni 2019 heter det: ”Påse, med eller utan handtag, som är avsedd att tillhandahållas konsumenter för att de ska kunna packa varor på en plats där varor tillhandahålls eller bära varor därifrån och som inte är avsedd för varaktigt bruk.”
Bärkasseskatten är en hopplös byråkratprodukt. Plast är inte alltid plast, påsar är inte alltid påsar.
Var för sig är varje dylikt beslut rätt oförargligt. Plastpåseskatten kommer att skapa en del problem men knappast några olösliga. Färre kommer att komma undan med tricket: ”Oj jag råkade glömma att ta en kasse”. Skatten kommer inte heller att lösa några väsentliga problem.
Tillsammans kan dock mängden av beslut med goda avsikter men med tveksamma konsekvenser kosta i form av nya problem som måste lösas och genom att koncentration tas från angelägna frågor. Det kan förstås också vara själva avsikten: regeringskansliet skickar signalen att man arbetar hårt och mycket eftersom man inte vet vad som ska göras åt de verkliga samhällsproblemen.
