Petter C Larsson: Petter C Larsson: Våga lyssna till andras trauman
Dagligen matas vi av förfärliga skildringar från krigets Ukraina. Det enda vi leds att tro är att ytterligare död och mörker är att vänta. Vi tvingas lära oss namnen på ukrainska städer tätt sammanflätade med ord som sönderbombade, förintade och inga överlevande.
Grymheten som världen bevittnar och som det ukrainska folket utsätts för är ofattbar, och den ryska retoriken är obegriplig. Det är bara det att de flesta av oss sitter framför våra TV-apparater i trygga Sverige och bevittnar det hela på avstånd. Just detta krig känns närmare än andra. Men det är samma sorts lidande som i andra krig vi sett på TV.
Jag funderar ofta över alla de flyktingar som sedan krigsutbrottet den 24 februari kastats tillbaka till minnen och känslor från sina egna tidigare skräckfyllda livsöden. Minnen från då de själva tvingats fly från sitt krigs fasor men från andra länder än Ukraina. Bort från ond bråd död, tortyr och förföljelse. Människor som också fått sina familjer splittrade, förlorat sina barn och sett sin maka eller make dödas eller än värre.
Mina tacksamma tankar går också till alla oss som sluppit vara med om detta, och förhoppningsvis aldrig skall behöva uppleva ens något snarlikt. Kan vi föreställa oss lidandet som alla dessa flyktingar tvingas och tvingats genomgå? Jag tror inte det.
Som rådgivare inom risk- och säkerhetsarbete har jag rest och arbetat i krigs- och konfliktzoner. Jag har kommit nära och sett hur förfärligt människor mår och har det i krigets kölvatten. Men jag har också sett lidandets fasor här i Sverige; i de inre krigen, det vill säga i hemmen. Vårt samhälle är inte på något sätt förskonat från barn, ungdomar och vuxna som fått utstå förfärliga övergrepp i allt annat än trygga svenska hem. Något av det värsta jag mött är barn som fått utstå psykisk och fysisk misshandel av föräldrar som inte har en aning om vad bra föräldraskap är för något, inte sällan på grund av sin egen traumatiska historia.
Att förhålla sig till förekomsten av trauma och dess inverkan på mänskligt beteende är ingen enkel sak. Vi medmänniskor behöver bli bättre på att förstå smärtan och arvet efter trauman som de drabbade bär på.
Framför allt behöver vi våga och orka lyssna på berättelserna. Vågar och klarar det inre eller yttre krigets offer av att berätta måste vi andra finnas där och lyssna.
”Tack för att du berättar, det gör mig ont att höra allt hemskt du gått igenom”
Att vara lyssnad på kan aldrig radera en obehaglig händelse men det kan faktiskt lindra även det mest brutala minnet.
Min tanke med dagens text är att uppmärksamma behovet av ett trauma-informerat samhälle. Med ökad kunskap om trauma är jag övertygad om att vi både förstår och tar hand om varandra bättre. Det är inte lätt men viktigt.
Petter C Larsson är risk- och säkerhetsexpert, bosatt i Trelleborg
