Petter Birgersson: Cykeltjuv – jag föraktar dig

Det är BBC som rapporterar hur enkla mjölkbönder förbättrar sin livssituation genom att de får köpa billiga cyklar på avbetalning. Betalningarna sker genom en mobiltelefon som också ingår i köpet.

Det påminner mig om hur min farmor arbetade ihop till sin första cykel, som 14-årig piga i småländska Grimslöv. Det köpet var också på avbetalning. När jag intervjuade farmor för några år sedan berättade hon:

”Första året där skulle jag ha 15 kronor i månaden, bestämde vi. Gustav Johansson, hette han jag var hos. Jag var ledig var tredje söndag och då fick jag cykla hem. Jag lånade hans cykel först. Sedan köpte han en cykel till mig på avbetalning, den kostade 116 kronor. Det var en Rex. Jag var där i sju månader. Jag gick och funderade på det, 15 kronor i månaden i sju månader, hur ska jag klara upp den här cykeln? Jag undrade om han skulle ta tillbaka den.”

”Jag förstörde inga pengar, jag fick väl en krona då och då, sedan höll han inne med de andra. När vi skulle göra upp, då hade han ökat min lön till 25 kronor i månaden. För att jag hade varit ute och jobbat och mjölkat. Jag höll på att slå baklänges.” ”Jag fick lite pengar över. Jag vet att jag gav mor 20 kronor när jag kom hem. Och det var ju så himla roligt.”

Det var småbrukens Småland 1936. Inte så olikt landsbygden i Zambia 2021. Cykeln står för friheten, möjligheten att snabbt ta sig fram mellan gårdar och byar, möjligheten att tjäna en extra slant. Cykeln är tramptaget mot välstånd.

I dag är cykeln för en liten, men växande, skara ett exklusivt tränings- och tävlingsredskap. Fortfarande är den dock för de allra flesta ett transportmedel som gör att man kan ta sig till skolan, till jobbet, till tåget, till träningen och tillbaka igen. Vi tänker kanske inte särskilt ofta på hur viktig cykeln fortfarande är för välståndet och för den personliga friheten. Utan cykeln vore vi alla en smula fattigare och möjligen något tjockare.

Under coronatiden har cykeln fått än mer snurr på hjulen. Många vill köpa cykel, cykelhandlarna har fullt upp och har snarare svårt att få tag i tillräckligt med hojar för att sälja. Men tyvärr är det andra som helst slipper att betala för sig: cykeltjuvarna. Cykelstölderna har accelererat under våren, rapporterar DN. Är det inte hela cyklar så är det delar som stjäls, alltifrån sadlar till elcyklarnas batterier.

Cykeltjuvarna har ett ofarligt brottsligt liv. Cykelstölder klaras nämligen i princip aldrig upp. Så gott som alla av oss vet hur det är att bli av med cykeln som man ställt utanför stationen, jobbet eller krogen. Ändå är det ett tjuveri som har en märklig acceptans över sig. Brottet betraktas inte som särskilt allvarligt i myndigheternas ögon och i spalterna hamnar cykelstölderna mest i samma hopplösa debattfack som låst eller olåst ytterdörr: var det bättre eller sämre förr?

Jag förstår mig inte på den överslätande tonen vad gäller just cykelstölder. Det spelar ingen roll om det handlar om organiserade ligor som åker runt och plockar upp cyklar i drivor vid tåg- och busstationer, eller om det är den onyktre studenten som tar någon annans nyservade och välpumpade cykel utanför nationspuben. Det är samma fenomen, en oförmåga att skilja på mitt och ditt, samma likgiltighet inför andra, samma fantasilöshet om vad det egna tjuveriet betyder för den som står där utan cykel nästa morgon.

Jag har alltid hatat cykeltjuven. Innerligt.

Förresten behöver jag en ny cykel. Den förra blev stulen, utanför stationen i Trelleborg. Trots att det är ett rätt bra tag sedan har jag inte förmått mig att köpa en ny. Jag vill inte bli av med den igen, varje gång en cykel stjäls blir jag lika ilsken, sårad på djupet. Som om någon tagit en vän ifrån mig genom att ljuga och förtala mig. Jag hade en relation till min Monark. För tjuven är den bara ett sätt att ta sig hem eller något att tjäna en slant på.

Det spelar ingen roll att jag har råd att köpa en ny. Jag tror att du, simpla cykeltjuv, lika gärna kunde ha stulit cykeln från min farmor i Småland eller från kvinnan i Zambia.