Petter Birgersson: 2022 – glöm att det blir normalt

”Även om det kommer att ta tid för alla att bli vaccinerade och även om fördelningen blir ojämn över världen kommer förhoppningsvis hösten 2021 mer handla om att utvärdera coronavirusets framfart och hanteringen av det, än om fortsatta stängningar av stora delar av samhällen.” Så hette det förra gången nyårskrönikan publicerades. Det blev ingen lysande prognos, avgjort sämre än dem som levereras av SMHI och knappast bättre ens än de meningslösa förutsägelserna om det kommande börsåret som fortfarande dyker upp i spalterna så här års.

Den gick bra förresten 2021, börsen. Men den 31 december är det information lika tung som vakuum. SvD Näringsliv såg sig ändå nödgade att meddela: ”Dessa aktier skulle du ha ägt 2021”. Ystads/Trelleborgs Allehandas ledarsida kan översända en helt annan lista för den av finansolyckor intresserade läsaren, i retrospektiv är den på sitt vis mer pedagogisk än SvD Näringslivs.

Ändå går det inte att låta bli att försöka blicka runt hörnet. Det är trots allt framtidsfunderingar som håller människans hopp uppe. När livet endast består av nostalgiska bakåtblickar och summeringar av vad som varit, då är det samtidigt den egna säcken man är på väg att knyta ihop.

Det förflutna kan möjligen ge vissa ledtrådar om vad som väntar och några tips om hur de farligaste passagerna undviks. Det är dumt att slå i huvudet flera gånger i samma låga dörrkarm.

Viruset följde med oss i nya former, vaccinet och sommarväder gav andrum, men just när det nya normala skulle återgå till att bli något som påminde om det gamla normala kom nya restriktioner och rekommendationer. Tyvärr kom också detta att splittra människor på ett sätt som många frågor gör i detta tidevarv.

Men måste man verkligen inta en skarp position om hur viruset ska hanteras eller rentav nonchaleras? Den exakta riskkalkylen går möjligen att göra långt efter att alla varianters spridningsförmåga och farlighet är fastlagd, när vi vet mer om vacciners långsiktiga skydd när det gäller nya varianter.

Men längs vägen måste vi använda den information som finns. Att förhindra sådant som är själva essensen i det vi kallar frihet – att mötas, att röra sig fritt, att äta och dricka tillsammans, att våga ett hopp, att be ihop, att förneka ihop, att begå ett misstag med någon annan – är långtgående ingrepp som drastiskt krymper värdet av livet. Den fundamentala insikten är nödvändig att ha med sig för att på samhällsnivå kunna hantera vilka anpassningar och inskränkningar som är nödvändiga att göra för allas, för andras, människors del. Om den troliga slutsatsen är att detta är ett virus vi kommer att få leva med under lång tid, så är det just det vi måste lära oss – att leva med det. Det står inte i motsats till att ha respekt för viruset, att inse dess risker för människor och vilken belastning det innebär för sjukvården. Att vaccinera sig är det bästa svaret vi har, även om det inte är en fullständig mirakelkur.

Prognosen för 2022 blir på den fronten mer av en förhoppning, att mer av nyanser och svårigheter i olika avvägningar kommer fram. Om ett virus leder till stor konflikt människor emellan är det en förlust i sig.

Politiken då, detta kommande valår? Stefan Löfvens till synes taffliga växling till Magdalena Andersson gav snarare Socialdemokraterna en snabb skjuts uppåt. Hon tycks ingjuta förtroende på ett sätt som den mänskligt vänlige Stefan Löfven av någon anledning aldrig lyckades uppnå. I den traditionella socialdemokratiska konsten att gå i opposition mot sig själv verkar Magdalena Andersson vara väl skolad, Miljöpartiets sorti ur regeringen öppnade för en S-uppgörelse med sju misslyckade år. Om det väntar sju lyckade år återstår att se, men klart är att borgerligheten inte ännu lyckats samla sig till något som liknar ett stabilt regeringsalternativ.

Det borde åtminstone göras ett försök från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna att samla sig under ett gemensamt paraply inför hösten, men det förefaller vara långt borta. Det är uppenbart att det inte räcker med att peka på elkris, gängkriminalitet, cementkris, klanvälden och integrationsmisslyckanden för att vinna tillräckligt många väljares förtroende. Någonstans måste borgerligheten göra trovärdigt att den faktiskt är bättre på att regera än socialdemokratin, annars blir man som experten i tv-soffan som vet hur loppet ska köras. Eller för all del som den pigge läsaren tänker: ledarskribenten.

Det talas mycket om polarisering. Men få tänker tanken att den upplevda uppdelningen i läger beror på att politiken i perioder har lämnat mittfåran bland befolkningen, andra får då möjlighet att fånga upp missnöjet. Radikala idéer och snabba omstöpningar av samhället ska man hur som helst passa sig för.

När greve Alexander Rostov i Amor Towles roman En gentleman i Moskva återser sin unga vän Nina, som han lärt känna under sin husarrest på hotell Metropol, bekymras greven av tonåringens skarpa partitrogna övertygelse. Den leder henne på väg ut i att deltaga i genomförandet av bolsjevikernas tvångskollektivisering av jordbruket.

Hotellets sömmerska Marina försöker lugna: ”Seså Alexander. Lilla Nina måste vara nästan arton. Visst pratade ni och era vänner passionerat och självsäkert i den åldern.”

”Det är klart vi gjorde”, sa greven. ”Vi satt på kaféer och diskuterade idéer tills de svabbade golven och släckte ljuset.”

”Ja, där ser ni.”

”Det är sant att vi diskuterade idéer, Marina, men vi hade aldrig några planer på att göra något åt dem.”

Det är inte idéerna som är farliga. Det är när tillräcklig många med tillräckligt mycket makt ger sig på att tillämpa dem i verkligheten som det går riktigt åt Sibirien.

2022 blir nog tyvärr inte ett normalt år, det heller. Inget i historien tyder på det.