GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Patrik Oksanen: Värnkraft – ibland viktigare än vindkraft

Klimatkrisen är inte det enda existentiella hotet. Det är rimligt att Försvarsmakten då och då säger nej till nya vindkraftverk för att värna rikets säkerhet.
Patrik OksanenSkicka e-post
Ledare – gästkrönika • Publicerad 14 augusti 2021 • Uppdaterad 15 augusti 2021
Patrik Oksanen
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Försvarsmakten inga synpunkter i 75-80 procent av vindkraftsansökningarna.
Försvarsmakten inga synpunkter i 75-80 procent av vindkraftsansökningarna.
Foto: Drago Prvulovic / TT

”Bromskloss”, ”Avskaffa Försvarsmaktens vetorätt”, ”Försvarsmakten lägger en död hand över vindkraften” och ”Man måste hitta en samexistens”. Irritationen brukar vara påtaglig från Greenpeace såväl som energibolag och andra myndigheter när svensk vindkraft och Försvarsmakten kommer på tal.

Ett av de mest uppmärksammade fallen var 2019 när Vattenfall och Wallenstam, efter tio års planeringstid, fick backa från vindkraftsplaner i Hanöbukten utanför Sölvesborg. Projektet planerade ett 40-tal vindkraftverk, 220 meter höga, som skulle ha producerat el till 200 000 hushåll. Det motsvarar behoven för hela Blekinge och nordöstra Skåne med Kristianstad, Hässleholm, Osby, Östra Göinge, Bromölla och mer därtill. Och när Havs- och vattenmyndigheten jämkar riksintressena försvinner det mesta av de bästa vindkraftsområdena i haven runt södra Sverige efter att Försvarsmakten har sagt sitt.

Sådana exempel skapar negativa känslomässiga rubriker såsom att Försvarsmakten ”bara jävlas” och ”stoppar den viktiga klimatomställningen utan att berätta varför”.

Just kombinationen av hemligstämpel och nej triggar ilska, irritation och misstanken om en särskilt illvillig militär. Dessutom är det en tacksam medielogik. Det behövs grön el för att klara klimatkrisen, driftiga entreprenörer vill göra bra saker – och så säger en ansiktslös försvarsmakt nej utan att kunna berätta varför. Rubriksättningen blir enkel, liksom vem som har vilken roll i historien.

Men det finns flera andra sidor som inte kommer fram genom rubrikerna om Försvarsmaktens nej till vindkraft.

För det första så stämmer det inte att Försvarsmakten säger nej till hela tiden. Det är grundläggande medielogik, att något går som förväntat blir ingen stor nyhet. Med tanke på att Försvarsmakten årligen svarar på uppemot 400 vindkraftsremisser är det de uppmärksammade undantagen som får rubriker i stil med ”bromskloss” och som får Greenpeace i Svenska Dagbladet (25/6) att kalla Försvarsmaktens agerande för ironiskt ”när den viktigaste saken att försvara oss mot just nu är klimatkrisen”. Förutom att Greenpeace inte har förstått vad Försvarsmaktens uppgift är – eller att det finns andra existentiella hot – så är inte miljöorganisationen heller särskilt rättvis i sitt omdöme.

Som generallöjtnant Johan Svensson, Försvarsmaktens produktionschef, konstaterar i ett blogginlägg har myndigheten inga synpunkter i 75–80 procent av vindkraftsansökningarna. Och Försvarsmaktens synpunkter betyder inte nödvändigtvis att det blir ett nej och helt stoppade byggplaner.

Jämför vi med kommunalt veto, som ligger bakom 45 procent av avslagen, och artskyddet som står för 25 procent, utgör Försvarsmakten en försvinnande liten del av de vindkraftsplaner som stoppas helt: cirka 7 procent.

”Försvarsmakten står för en försvinnande liten del av de vindkraftsplaner som stoppas helt: cirka 7 procent.”

Vad ligger då bakom hemligstämpeln? Det går ju förstås inte att säga i det enskilda fallet. Men det går att beskriva i mer generella termer vad vindkraft kan ställa till med i förhållande till militära försvarsintressen: radar och andra sensorer kan störas vilket gör det svårare att skydda svenskt territorium, lågflygningsområden för att undvika att hamna på främmande makts radar kan försvinna, robotbanor för både marinen och flygvapnet kan påverkas eller så ligger vindkraften för nära ett militärt skjutområde som i fallet vid Hanöbukten.

Om alternativen till var och hur Försvarsmakten kan uppträda på eget territorium begränsas allt för mycket blir det lättare för Ryssland att nedkämpa svenska stridskrafter i händelse av en konflikt. Det blir då ytterst en fråga om att Sveriges suveränitet inte kan försvaras och att det sker till priset av svenska sjömän, piloter och soldater.

Just detta är svårt att till sig i en debatt i ett land där de flesta tänkt bort kriget som ett reellt hot. Samtidigt som detta skrivs ökar trycket på Litauen med statsstyrda flyktingströmmar och Rysslands övningar med överraskande landstigningar på ”fientlig kust” i närliggande Kaliningrad, inför sin storövning Zapad-21 om en månad.

Sedan får Försvarsmakten formellt klä skott även för andra myndigheter. När Försvarsmakten yttrar sig om vindkraftens påverkan på totalförsvarets militära del så företräder Försvarsmakten också myndigheterna FMV, FRA, Fortifikationsverket och FOI.

Ett annat vanligt argument från vindkraftens försvarskritiker är att hänvisa till att Danmark och Tyskland bygger ut mycket mer än Sverige till havs. Förutom elpriset bortser de då från några grundläggande faktorer som geografi och den militära alliansfrihetens pris. Sveriges läge gör att svenskt territorium kommer att vara viktigt i en konflikt mellan väst och Ryssland i norr såväl som söder. Sverige är dessutom inte med i Nato – till skillnad från Danmark och Tyskland – och omfattas därför inte av den kollektiva försvarsklausulen artikel 5.

Det är alldeles för sällan som vindkraftsdebatten ser den större bilden. Och när man gör det blir det inte orimligt att försvarsintresset då och då sätter stopp för vindkraftverk.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.