Pandemin får inte hota friheterna
Att regeringen styr riket är fastställt i grundlagen. Denna ledarsida har flera gånger påpekat att det inte i avgörande krislägen går att överlåta de stora samhällsavgörande besluten till en eller flera myndigheter. Det är inte samma sak som att i varenda läge efterfråga ”hårdare tag”. Däremot handlar det om tydlighet gällande var ansvaret ligger så att medborgarna kan utvärdera hur väl regeringen lyckats, samt avgöra om någon annan hade varit skickligare i att hantera situationen.
I en pandemi som den pågående måste det i slutänden vara upp till regeringen att väga in alla faktorer gällande sjukvårdsbelastning, ekonomi, folkhälsa, demokratiska rättigheter med mera. Att regeringen snabbt förankrar dessa beslut i riksdagen är också nödvändigt, vilket är särskilt uppenbart när en regering är i minoritet som den nuvarande.
Behovet av en särskild pandemilag kan diskuteras. Redan i dag finns långtgående möjligheter att agera för regeringen. Smittskyddslagen i sig är mycket stark. Som Krister Thelin, tidigare domare vid bland annat FN:s krigsförbrytartribunal i Haag, har uttryckt det: ”Smittskyddslagen som sådan kan sägas vara ett enda undantag ifrån de rättigheter vi i normala sammanhang åtnjuter” (SvD Ledarpodd 20/10).
Den tillfälliga ändringen i smittskyddslagen i våras användes aldrig innan den löpte ut tidigare i år, men nu föreslår regeringen en ny tillfällig komplettering som om den antas ska gälla från 10 januari 2021 till och med september 2021. Den är inriktad på att regeringen ska kunna begränsa sådant som antal besökare i butiker och fritidsanläggningar, stänga verksamheter som allmänheten har tillträde till, samt begränsa uthyrning och användning av lokaler till privata sammankomster i allt från föreningslokaler till gemensamhetslokaler i bostadshus. Riksdagen ska inom två veckor godkänna de vidtagna åtgärderna från regeringens sida.
Regeringen förbereder också ett förslag för att kunna stänga gallerior och varuhus (regeringen.se).
Tillfälliga pandemilagar kan ses som auktoritära, eftersom de inskränker självklara delar i en demokrati. Samtidigt är smittskyddslagen i sig också auktoritär. De kan även tjäna som exempel för denna eller andra regeringar i hur man kan använda tillfälliga lagar för att inskränka medborgerliga rättigheter med en pandemi eller andra kriser som uppgiven anledning. Däremot är det inte säkert att pandemilagar i praktiken utökar regeringens befogenheter, utan snarare säkerställer och tydliggör dem. Åtminstone när det gäller uppräknade åtgärder, för när man pekar ut specifika fall kan det också medföra att andra åtgärder som inte specificeras kräver ytterligare lagkompletteringar för att genomföras.
Det är också möjligt att om regeringen i lag tydligt anger vilka åtgärder man vill ha rätt att vidta, så ökar sannolikheten för att regeringen använder dem. Det kan också finnas risk för tillvänjning, om regeringen har använt en typ av frihetsinskränkning en gång är det lättare att göra det ytterligare en gång. Om åtgärderna verkligen är de effektivaste för att hindra smittspridning och minska belastningen på sjukvården kan då komma i andra hand.
Det är ytterst relevanta frågor och farhågor.
Om utgångspunkten istället skulle vara att bekämpa smittspridningen så effektivt som möjligt från start för att i så hög grad som möjligt förhindra stora stängningar och frihetsinskränkningar senare, hade det kunnat se annorlunda ut. En rapp och effektiv smittspårning med fungerande omvärldsbevakning och analys, nationellt och internationellt koordinerad tidigt 2020 hade kunnat påverka pandemins utfall. Här är Sverige långt ifrån ensamt om att ha misslyckats.
Effektiv smittspårning i tidigt skede kan också kräva integritetskränkande åtgärder, som kartläggning av rörelsemönster via appar, men om det kan hindra eller försena en samhällsspridning med omfattande stängningar som följd kan det vara ett förhållandevis lågt integritetspris att betala. I kommande utvärderingar av hur covid-19 har hanterats och hur regering med myndigheter ska agera borde det vara en given ingång att se till de inledande åtgärdernas betydelse för kommande konsekvenser.
Till sist: När medierna publicerar att justitieminister Morgan Johansson handlat på Nova köpcentrum i Lund under mellandagsrean, att statsminister Stefan Löfven besökt en galleria i Stockholms city ett par gånger inför julen, eller som tidigare i år att KD-ledaren Ebba Busch umgåtts och kramats på fest, är det i sig exempel på en typ av samhälle mycket få egentligen vill ha.
Det kan framstå som dubbelmoral när statsministern inskärper allvaret och vikten av att ta personligt ansvar, att undvika trängsel och inte nödvändiga besök i gallerior, när sedan han själv och justitieministern är ute i butikerna. Det finns fog för sådan kritik. Men samtidigt finns inga förbud, näringsidkare tillåts ha öppet och människor handlar i butikerna. Det är faktiskt också ett budskap regeringen har sänt: det är okej att röra er fritt, att handla, men se till att ta största möjliga hänsyn.
Makthavare vill liksom vi andra kunna leva ett liv utan att för varje rörelse bevakas och dömas av omgivningen. Angiverisamhället är inte vackert. Dess moderna varianter med klimatskam och coronaskam är inte bättre. Kanske är det också i den allmänmänskliga önskan om frihet som den största garantin ligger för att hårda inskränkningar i de normala friheterna blir kortvariga och att de inte införs utan att vara mycket väl övervägda.
