På spåret mot högre skatter
I en intervju med TT får den nya finansministern Mikael Damberg (S) en mängd frågor om varför den socialdemokratiska regeringen inte har höjt fler skatter och vad han ämnar göra åt den saken.
Mikael Damberg svarar på efterlysningen med orden: ”Parlamentariskt har det varit väldigt mycket svårare. Vi var ju till och med tvungna att i januariavtalet gå med på Liberalernas stora krav att sänka värnskatten.”
Liberalerna och Centerpartiet gjorde i alla fall denna nytta, kan andra konstatera. Höga marginalskatter gör ingen rik, individen blir fattigare, tillväxten lägre och på sikt förlorar till och med staten på affären. Höga skatter som drar mot det konfiskerande har den effekten. Märkligt nog ställer TT inte frågor om skatternas baksidor och negativa följder för ett samhälles välstånd.
Finansminister Mikael Damberg beskrivs ofta som högersosse. Men inte mer höger än att han uppenbarligen har ambitionen att göra högskattelandet till än mer av ett högskatteland, ett Sverige av gammal tidigare prövad S-modell.
TT-reportern undrar över Magdalena Anderssons rapport ”Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa”. TT beskriver vad den talade om: ”möjliga skattehöjningar för de rika, som miljonärsskatt och höjd skatt på ISK-kontot för dem med större förmögenheter. Än så länge har inte mycket setts av det.”
Rapporten var radikal och visade tydligt vilket problem Socialdemokraterna har med människor som betalar skatt, sparar och investerar. Sparformen investeringssparkonto anses farlig och ska definitivt inte vara något för den som lyckats få ihop ett par miljoner kronor. För den typen av summor gör enligt Socialdemokraterna en svensk väldigt välbeställd. Men för den som exempelvis har arbetat ett helt yrkesliv och ska gå i pension är ett par miljoner kronor ingen ohemul summa. Snarare behöver Sverige reformer som gör det möjligt för fler.
TT-reportern frågar dock, till synes oroad, om vart skattehöjningarna tog vägen: ”Varför försvann de?”
Damberg svarar: ”Den rapporten har inte alls försvunnit. Det var en verktygslåda som presenterades för en ökad jämlikhet.” Damberg fortsätter: ”Vissa av de frågorna finns ju fortfarande med, som en skarpare beskattning av dem med de högsta inkomsterna, exakt formen för det, om det blir en miljonärsskatt som vi går till val på eller inte, det kommer vi att återkomma med i valmanifestet.”
Ordet ”miljonär” har tydligen en negativ betydelse i finansministerns värld. På många håll räcker det inte ens till en liten bostad, på andra knappt till en insats.
Tiden talar för mer vänsterpolitik, menar Damberg. Och det är nog i sig en riktig betraktelse att debatten går däråt. Vilket förstås måste innebära större opinionsbildande insatser från dem som ser den ekonomiska frihetens värde i sig och som dessutom ser socialismens effekter på välståndet i stort. Mikael Damberg gör inte något åt att öka kunskapen på det området. Tvärtom. Han säger: ”Så inför valet nu, är det inte rimligt då att diskutera att de med de högsta inkomsterna också är med och bidrar mer till välfärden? Jag tycker att det är fullt rimligt.”
Man undrar vilka Mikael Damberg tror bidrar till välfärden och skatteintäkterna. Han borde ju ändå som tidigare näringsminister ha ett hum om det. Och han borde förstås få åtminstone någon fråga om den saken. Men det får han inte.
Socialdemokraterna är på väg mot gammal skattehöjarnostalgi. Avsaknaden av insikt om betydelsen av företagande, att människor vågar ta av sparkapital och låna för att starta företag, att företagsägare kan ta ut vinster från det och sedan få behålla kontrollen över kapitalet, är skrämmande.
Sverige har inte råd med mer socialism. Regeringen måste bort.
