Oroligheterna får inte bli vardag

”Jag tror att vi får vänja oss vid att vi kommer att få se den här typen av yttringar, inte bara i Göteborg, utan i flera andra städer”, sade en polis­kommissarie till Ekot i förra veckan. Sedan dess har det varit oroligt även i stadsdelar i Uppsala med brand­bomber, misshandel och skadegörelse. ”Jag skulle tro att de influeras av det som har hänt i Göteborg”, sade en talesman för Uppsalapolisen under helgen.

Tidigare i år har det varit oroligheter på Rosengård i Malmö i olika omgångar.

Det är inte osannolikt att medie­rapporteringen kan ge bränsle till någon slags skruvad tävlan om att visa sig vara värst. Men det finns definitivt ingen anledning att vänja sig vid att det sker. Tvärtom är det viktigt att angripa problemet och föra en debatt om vad oroligheterna beror på.

Mycket handlar om att mobilisera inte bara ordningsmakten och sociala myndigheter utan även det civila samhället. Det behövs förebilder, personer som bryr sig och sätter tydliga gränser. Att elitspelare i Gothia Basket nattvandrar i de oroliga områdena i Göteborg är ett exempel på sådana insatser. Naturligtvis måste också föräldra­ansvaret betonas.

Lika viktigt är att identifiera gärningsmännen bakom oroligheterna. Det duger inte att tala om anonyma ungdomsgäng. Det finns alltid personer som är ledande, som driver på andra att följa med och som begår själva gärningarna. Den som kastar en brandbomb mot ett hus eller slänger en sten mot en brandbil begår brott. Ju förr personerna på glid inser att det är allvarligt och får konsekvenser, desto bättre för dem själva, de som ser upp till dem och samhället i stort.

När orsakerna bakom de här problemen förs på tal brukar det alltid nämnas att ungdomarna inte har något att göra, att fritidsgårdarna stängt eller att deras familjer har det tufft. I den diskussionen gäller det att inte tappa det personliga ansvaret ur sikte. Naturligtvis finns det sociala förklaringar. Inte för inte är utanförskapet ett av de viktigaste politiska problemen att lösa i Sverige i dag.

Arbetslöshet och hopplöshet föder frustration. Men långt ifrån alla som bor i områden som dras med de här problemen blir kriminella. Det personliga ansvaret finns alltid och får aldrig suddas ut i strävan efter att förstå eller ställa till rätta.

En sak till förtjänar att nämnas så här i skolstartstider. Låt aldrig elever skolka sig bort från undervisningen. Nya siffror från Skolverket visar att en ung person som faller ur skolan kostar samhället mellan 12 och 15 miljoner kronor. Det kan vara värt att tänka på om stödjande åtgärder för att komma tillrätta med ungdomar på glid känns för kostsamma för kommunerna.