Ordning utan reda i (s)kolkontrakt
Socialdemokraterna slits mellan sina traditioner. Stefan Löfven representerar i grunden den konservativa socialdemokratin, den som handlar om att var och en ska göra rätt för sig, kliva upp ur sängen, kamma sig och gå till jobbet. Det är åt det hållet Löfven vill styra. När han lyckas betyder det att Socialdemokraterna gör helt om på det där viset som bara socialdemokrater kan. En fråga kan framstå som kontroversiell så länge andra partier framför den, men när Socialdemokraterna gör politiken till sin blir den mellanmjölk för alla medier.
I skolfrågan betyder det att ett centralt mobilförbud basuneras ut som en del i en större socialdemokratisk ordning och reda-kampanj. Att förre utbildningsministern Jan Björklund under sina år häcklats från socialdemokratiskt håll för sina krav på mer disciplin i skolan, låtsas man inte om.
Gymnasieminister Anna Ekström och finansminister Magdalena Andersson presenterade på tisdagen ett helt ”trygghetspaket” för skolan. Fast här gjorde de det som partister, inte ministrar. Utbildningsminister Gustav Fridolin och hans gröna kamrater får hitta egna trygghetslösningar.
I trygghetspaketet ingår ytterligare fyra punkter inriktade på disciplin och ordning. En av idéerna är ett ”ordningskontrakt” som rektorn på varje skola ska upprätta. Men exakt vad det innebär kunde Anna Ekström inte redogöra för. Något egentligt kontrakt ska det inte handla om, ingen handling som skrivs under av två parter som kan användas i en juridisk process ska existera. Mer ord än verkligt innehåll alltså och inget nytt vasst verktyg för rektorer att arbeta med. Och egentligen är mobilförbudet också mest fluff, rektorer och lärare har redan i dag rätt att bestämma över vilka elektroniska apparater som ska användas i undervisningen och när.
För de skolor som fungerar riktigt uselt är nog betydelsen av det socialdemokratiska disciplinuppvaknandet ytterst marginellt. Hur väl skolor fungerar handlar mer om elevsammansättning och rektorers och lärares förmåga att hantera även dåliga lokala förutsättningar. Om barn i utanförskapsområden har ett ordförråd som är mindre än en tredjedel av det som förväntas vid skolstart, som förhållandet är vid Biskopsgården utanför Göteborg, står det klart att problemet är långt mycket större än att det löses med ett mobilförbud eller ett till intet förpliktigande trygghetskontrakt, lanserat av ministrar i Stockholm.
Det hela blir alltså mer en markering för att regeringen – eller, förlåt, Socialdemokraterna – ska visa väljarna att de inte är några skolflummare. Att de mest lyckade friskoleföretagen just gjort disciplin till sin specialgren, låtsas man mindre om.
Ett syfte från Socialdemokraterna är förstås att också knäcka Liberalerna och Jan Björklund, som har skolan som sin enda verkligt starka fråga bland väljarna. Återstår att se om valmanskåren sväljer det betet.
