Annons
Ledare

Operation Rädda Norden

Sällan har behovet av nordisk enighet varit så stort. I stället agerar flera ledande ministrar på ett sätt som skapar splittring.
Ledare • Publicerad 16 augusti 2019 • Uppdaterad 20 augusti 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Danska statsminister Mette Frederiksen borde samla till nordiskt krismöte.
Danska statsminister Mette Frederiksen borde samla till nordiskt krismöte.Foto: Martin Sylvest

De nordiska länderna är drabbade av flera allvarliga terrordåd de senaste åren. En del av dem har fullbordats med fruktansvärda följder, som Anders Behring Breiviks obeskrivligt bestialiska massmord av ungdomar på Utöya 2011, ihjälskjutningen av besökare på ett yttrandefrihetsmöte med Lars Vilks i Köpenhamn och efterföljande mord vid synagogan i Köpenhamn 2015, samt Rakhmat Akilovs attentat på Drottninggatan i Stockholm 2017. Andra dåd har misslyckats eller avvärjts i tid, nu senast i Östersund där en man från Uzbekistan greps i en bil på Stortorget och anhölls misstänkt för mord, senare ändrat till stämpling till terrorbrott. Det är dock inte alltid bevisning räcker i domstol, Svea hovrätt friade i ett uppmärksammat fall en man som av tingsrätten befunnits skyldig till förberedelse för terrorbrott efter innehav av en stor mängd kemikalier, däremot dömdes han och hans uzbesiska kompanjoner för terrorfinansiering.

Det är dock två andra händelser som utlöst ordkrig mellan ministrar i de tre länderna. Den avvärjda attacken mot moskén i Bärum i Norge, där förövaren först mördade sin styvsyster, och bomben mot Skatteverket i Köpenhamn, där de misstänkta gärningsmännen kom från Sverige. Den första ledde till en infantil debatt mellan energiminister Anders Ygeman och Norges statsminister Erna Solberg. Solberg förklarade efter moskéattacken att det ofta är svenska nazister som marscher på norska gator och blev då uppläxad av Ygeman som twittrade om att den som regerar med Fremskrittspartiet ”ska se sig själv i spegeln innan man sneglar över landsgränsen”.

Annons

Till det kommer den danska nytillträdda socialdemokratiska statsministerns reaktion på sprängningen i Köpenhamn. I DR:s TV-Avisen förklarade Mette Frederiksen att gränskontrollen mot Sverige ska stärkas. ”Det ska inte vara så att man kan resa från Sverige till Danmark och placera dynamit mitt i vår huvudstad”. Det hedrar den danska statsministern att hon reagerar på sprängningarna på ett helt annat sätt än den svenske statsministern hittills har gjort. Det är också helt rimligt att anpassa polis och andra brottsförebyggande myndigheters verktygslåda efter verkligheten. Men Frederiksen måste också vara medveten om att uttalanden om att stärka gränsen mot Sverige uppfattas på ett sätt i Danmark och ett annat i Sverige. Det som i Danmark betyder ”ökade åtgärder för nationens säkerhet” betyder i Sverige ”Vi litar inte på svenskarna”. Det blir en slags upprepning av det tråkiga klimat som rådde mellan Sveriges och Danmarks regering i samband med flyktingkrisen, som i sig föranledde de (grovmaskiga) kontroller som ännu i dag finns på den svenska sidan av bron.

Man kan dra drastiska slutsatser om vad detta betyder för Öresundsregionen, Kvällsposten har på ledarplats redan förklarat den för död. Så är det naturligtvis inte. Det är i själva verket så att med Öresundsregionens integration har också följt en gränsöverskridande brottslighet som måste bekämpas. Då måste politiken anpassa sig efter det och ge myndigheterna de instrument som behövs för att möta och mota brottsligheten. Det är inte märkligare än att videoövervakning, ordningsvakter och ökad polisiär närvaro är nödvändig på brottsutsatta platser i svenska städer på ett helt annat sätt än för 20, 30 år sedan. Vad som däremot är viktigt är att politiker i ledande ställning tar sitt uppdrag på större allvar än att omedelbart ta tillfället i akt att twittra och slänga käft över gränsen i tron att man vinner kortsiktiga poäng hos hemmapubliken.

Det som behövs är i själva verket ett stärkt nordiskt samarbete. Och det gäller inte minst för att bekämpa den grova brottsligheten. Inget av länderna är befriat från den, även om den bytt ansikte i tid och rum mellan motorcykelgäng, nationalextremister, religiösa fundamentalister eller andra kriminella sammansättningar.

Mette Frederiksen är inte fel ute när det kommer till behovet av ökad övervakning och kontroll på kända transportleder för kriminella – Öresundsförbindelsen är en sådan – men hon borde kunna formulera det annorlunda för att i stället skapa nordisk enighet. För att bevara den frihet som vanliga människor är förtjänta av krävs i själva verket mer av gränsöverskridande brottsbekämpning. Det är tyvärr en förutsättning för att bevara rörligheten för övriga människor i dag, hur nostalgisk man än kan vara över hur verkligheten såg ut när den nordiska passfriheten infördes.

Därför borde de nordiska statsministrarna – och allra viktigast den danska, norska och svenska – mötas akut för att se över hur samarbetet mellan polis, tull och andra myndigheter i Norden kan stärkas ytterligare för att hålla terrorister och brottslingar kort.

Det är minst lika viktigt som att öka försvarssamarbetet, underlätta för privatpersoner och företag att verka över gränserna och att oftare ha gemensam nordisk front i EU.

Norden kan bättre. Och det är med ministrarna i de nordiska länderna det börjar. Det som kallas hårdare gränser kan i själva verket översättas till mer gränsöverskridande arbete även på brottsbekämpningens område.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons