Omsorg att vårda

Frågan om finansiering av äldreomsorgen är så svårhanterlig att de stora partierna helst låter bli att röra vid den. Åtminstone är det tesen när Dagens Samhälle granskar politikernas hållning till frågan. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har sagt nej till att utreda saken.

Om skolan i dag är etta på den politiska topplistan ligger äldreomsorgen som bubblare. För varje valrörelse kommer den att bli allt viktigare, när fler ur den stora 40-talistgenerationen kommer att bli beroende av hjälp.

Det är en generation som, med rätta, inte kommer att acceptera undermålig kvalitet. Att göra individuella val kommer att vara en självklarhet för dem och deras anhöriga.

För politikerna gör det saken komplicerad. Att finansiera ökad efterfrågan helt genom skattemedel kommer att bli en omöjlig uppgift. Kommunernas organisation SKL beräknade i en rapport för några år sedan att underskottet i finansieringen av välfärden kommer att vara 200 miljarder kronor om 20 år. Ett teoretiskt sätt att lösa det är att öka skatterna kraftigt, någonstans mellan 10–15 kronor per intjänad hundralapp. En sådan kraftig skatteökning skulle samtidigt få stora effekter på konkurrenskraft, tillväxt och entreprenörskap.

Individerna kommer att behöva betala en hel del ur egen ficka. För flertalet är det inget bekymmer, det handlar om en generation där många har haft möjlighet att arbeta och spara ihop till en god ekonomi. Men det innebär inte att alla har det. Inte minst är det en jämställdhetsfråga, där många kvinnors pensioner ligger långt under männens på grund av hur arbetsmarknaden fungerade och pensionssystemet var utformat.

Lösningar på ett nationellt plan, som en allmän äldreförsäkring, är en möjlig väg. Den skulle garantera en nivå som individer oavsett bostadsort i Sverige har rätt att förvänta sig. Men den i sig löser inte kostnadsfrågan och vad man kan förvänta sig av offentlig finansiering.

I dag blåser det starka vindar mot privata företag och vinster. Diskussionen är hetlevrad och missar tyvärr fokus. Att dåliga utförare, oavsett organisationsform, avslöjas och granskas är utmärkt. Det är en viktig mekanism i valfrihetsmaskineriet. Det finns ingen anledning att försvara privata företag som misslyckas med sitt åtagande. Tvärtom, den som försvarar valfrihet bör också höra till de hårdaste kritikerna av dem som inte levererar enligt överenskommelse. Politikernas svar är mer kontroll. Problemet är att fler styrande regler ofta missar målet och riskerar att förstöra för dem som faktiskt lyckats bäst.

Ett exempel är att personaltäthet på pappret behöver inte betyda personaltäthet på golvet. Personal som trivs bra och får stort inflytande kommer att hålla sig friskare och stanna längre på sin arbetsplats. Dessutom är det lättare för stora aktörer att klara formella krav, medan de mindre mer entreprenörsdrivna företagen kan ha svårt med den administrativa bördan. Men självklart behövs ett starkt konsumentskydd som gör att lycksökare håller sig borta och att inkompetens motas i dörren.

I politisk debatt och journalistisk beskrivning missar man ofta tyvärr att uppmärksamma de kvalitetsdrivande och innovationskapande verksamheter som kommer av mångfalden. Till det kan läggas den väsentliga punkten att det privata kapitalet behövs för att klara av de investeringar som är nödvändiga för att möta behoven inom vård, skola och omsorg.

Catharina Tavakolonia, vd för Kavat vård, hävdar i Dagens Samhälle att hennes företag inte kan expandera trots att efterfrågan finns. De kommuner som inte inför Lagen om valfrihet, LOV, för särskilda boenden blir utan alternativ. I Växjö har Socialdemokraterna och Alliansen enats i frågan. Tony Lundstedt (S), vice ordförande i omsorgsnämnden i Växjö, säger: ”Vi har drivit frågan om LOV inom särskilt boende i sex år. Vi tycker att det är betydligt bättre att flytta fokus från att lägga ut hela boenden till att den enskilde får bestämma.”

Klokt sagt.