Omoralisk populism
Ytterst sällan kan man på förhand helt förutse händelseförloppet. Osäkerhetsmoment av typen galna diktatorer gör såväl tidsåtgång som humanitära och ekonomiska kostnader svåra att förutspå i detalj.
När Sveriges riksdag fattade beslut om en tremånadersinsats i Libyenkonflikten den 1 april fanns en allmän förhoppning om att konflikten skulle vara snabbt övergående. Kanske var det naivt, kanske tog man inte fullt ut hänsyn till diktatorn Khaddafis galenskap i kalkylen. I vilket fall tar det svenska mandatet slut siste juni.
I den situationen finns två alternativ: ett förlängt mandat, eller att montera ned och hämta hem den svenska insatsen.
En om inte politisk så åtminstone moralisk grundprincip är att man bör agera så att principen för ens handling kan upphöjas till allmän lag. Om Sverige tar hem sin militära insats bör vi också om inte förespråka så åtminstone godta ett allmänt tillbakadragande från Libyen.
Vilka konsekvenser ett sådant tillbakadragande skulle få i den nuvarande situationen är uppenbart. De oppositionella, som tagit strid mot Khaddafis styrkor, kommer att slås tillbaka och straffas. Istället för demokratirörelse, diktatur.
Istället för morgonluft och arabisk vår, en återgång till samma gamla Khaddafi. Och från fotbollsstadion i Santiago till Himmelska fridens torg i Beijing har vi lärt hur det brukar gå. Politiska motståndare möts inte med argument, utan med nackskott och stridsvagnar.
Därför har de länder som i våras valde att ställa sig på den libyska civilbefolkningens och demokratirörelsens sida ett ansvar att stanna i Libyen tills man kan lämna över på ett civiliserat sätt, till en civiliserad regim. Annars riskerar man ha gjort ont värre, och lämna över scenen till en hämndlysten diktator.
I veckan meddelade Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt att han har mycket svårt att tänka sig att förlänga den svenska Libyeninsatsen. ”Vårt åtagande var två månader och jag kan i dag inte se argument för att vi ska fortsätta”, säger Juholt.
Det är alltid viktigt att kontinuerligt utvärdera såväl militära som civila insatser. Men att i dagsläget ropa på ett återdragande av den svenska insatsen är direkt lättsinnigt, och riskerar sända helt fel signaler till den libyska diktaturen. Vilka signaler det sänder till demokratirörelsen och landets civilbefolkning ska vi inte tala om.
Nu är Håkan Juholt varken majoritetsledare eller försvarsminister, och tur är väl det. Däremot är han en erfaren försvarspolitiker, och borde verkligen veta bättre. Att lämna Libyen till Khaddafi vore djupt omoraliskt och olyckligt.
