Petter Birgersson: Ommöblering på huvudkontoret – en skåning ut och en skåning in
Tobias Billström (M) skakade om det politiska Sverige med sin avgång förra veckan. Den skånske politikern kändes som en mycket lojal moderat och en utrikesminister lämnar inte sin post om det inte har uppstått stora friktioner. Ulf Kristersson fick därmed sin första rejäla offentliga ministerkris på halsen. Just stabiliteten hade börjat bli ett starkt kort för en regering som annars haft det motigt med opinionen. I en valrörelse kan det vara något som avgör för dem som tvekar var de ska lägga sin röst. Exakt vad som ligger bakom Billströms avgång kan spekulationerna fortsätta kring, men det förefaller inte vara kopplat till någon personlig skandal utan mer till interna makt- och politikkonflikter.
Vid riksdagens öppnande blev ommöbleringen i regeringen därför det viktigaste inslaget, det var nästan så att Ulf Kristersson själv bad om ursäkt för att han höll en regeringsförklaring innan han kom till punkten för de nya och flyttade statsråden. Den absolut tyngsta posten gällde utrikesdepartementet. Utrikesministern har traditionellt en stark ställning och med krig i Europa och i Mellanöstern har den positionen knappast tappat i vikt. Det är inte för inte som exempelvis Carl Bildt en gång i tiden tackade ja till posten, fast han själv varit statsminister i en tidigare regering.
Att Maria Malmer Stenergard, bördig från Kristianstad och tidigare bosatt i Åhus, får ta plats i Arvfurstens palats är därför en rejäl puff uppåt på karriärstegen. Det måste ses som ett tack och erkännande från Kristersson för att Malmer Stenergard haft den mindre tacksamma rollen som migrationsminister och skött den hårt utsatta posten på ett vis som uppskattats internt i regeringen och av samarbetspartnern Sverigedemokraterna.
Om den nya utrikesministern förändrar regeringens syn på kriget i Mellanöstern och på Israel återstår att se, men då SD i dag är ett av de mest Israelvänliga svenska partierna – ironiskt med tanke på historien – är det inte omöjligt att Sveriges position blir än tydligare i den frågan, även om utrikespolitiken formellt ligger utanför Tidö-avtalet. Samtidigt är det en väldigt het potatis, Stenergard går nog trots allt inte till en mindre komplicerad tillvaro än den hon lämnar.
Johan Forsell (M) som inlett en mycket nödvändig omdaning av svenskt bistånd får ta över migrationsposten medan påläggskalven Benjamin Dousa (M) får kliva in i regeringen som biståndsminister. Det är svårt att se att det ska leda till några förändringar i politisk väg. För Dousa är resan på ministervägen därmed inledd. Jessica Rosencrantz (M), tidigare ordförande i EU-nämnden, blir som väntat ny EU-minister efter att Jessika Roswall utsetts till EU-kommissionär.
I övrigt skiftade Liberalerna Johan Pehrson och Mats Persson plats, Johan Pehrson får utbildning på sin lott och Mats Persson arbetsmarknad. Kanske behövde de luftombyte.
Ulf Kristersson får nu hoppas på att den nya regeringen sätter sig och att gamla och nya ministrar inte gör för många egna utspel eller pressas för hårt av sina krisande partier – Liberalerna är mer jaktbenägna än minst lika hårt pressade Kristdemokraterna. Då är det möjligt att Kristersson håller ut en hel mandatperiod och kan ställa upp till val med det på meritförteckningen.
