Anela Murguz: Olyckligt beslut att stoppa konst om kvinnoförtrycket i Iran
Det har snart gått ett år sedan Mahsa Jina Amini dog i moralpolisens förvar efter att hon promenerat i Teherans gator med en för löst sittande slöja. Hennes död ledde till massiva protester mot regimen i Iran och än i dag sprids bilder på när kvinnor i landet vägrar bära den påtvingade slöjan.
Hon blev en internationell symbol för hur långt kvinnoförtrycket kan gå i en teokrati som Iran. Och i Sverige fick exil-iranier som länge protesterat mot regimen i hemlandet sällskap av tusentals svenskar som fått större förståelse för regimens förtryck. Debattartiklar skrevs, galor till stöd för kvinnokampen i Iran anordnades och regelbundna manifestationer på torg hölls – och hålls än i dag – på svenska torg. På sociala medier markerade man sin medvetenhet med att sprida bilder på Mahsa Jina Amini.
Men det är lätt att markera sin närvaro i en pågående revolution, desto svårare att stå upp för värderingarna när det blåser. Det visar inte minst beslutet att stoppa delar av ett konstverk av konstnären Sadaf Ahmadi i Kulturhuset i Borås.
”Att CKS resonerar utifrån ett strikt säkerhetsperspektiv är en sak. Men det är förvånande att Kulturhuset, som bättre än någon annan aktör borde förstå värdet av fri konst, tar hänsyn till eventuella sårade känslor hos allmänheten.”Anela Murguz
Orsaken till beslutet är att Kulturhuset, tillsammans med Centrum för kunskap och säkerhet, CKS, gjort bedömningen att en del av konstverket kan väcka anstöt och obehag. Denna del av konstverket består av ett antal skulpturer i betong som ska föreställa kvinnoskepnader i chador som är en heltäckande slöja där bara ansiktet syns. Det har inte riktats något hot mot utställningen, men det försämrade säkerhetsläget efter koranbränningarna används som ett svepskäl till beslutet. Man menar bland annat att betongskulpturerna kan tolkas i samma fåra som koranbränningarna och att det därmed kan vara sårande för troende människor.
Att CKS resonerar utifrån ett strikt säkerhetsperspektiv är en sak. Men det är förvånande att Kulturhuset, som bättre än någon annan aktör borde förstå värdet av fri konst, tar hänsyn till eventuella sårade känslor hos allmänheten. Jag trodde i min enfald att lyckad konst var den som berör, och att det gäller minst lika mycket ilskna, upprörda och sårade känslor som vilka andra känslor som helst.
Kommunens agerande är ett tydligt exempel på det sluttande plan som det varnats för. För även om det finns spår av rena provokationer mot muslimer som grupp, liksom möjliga tecken på utländska påverkansförsök, i de koranbränningar som ägt rum i Sverige på senare tid går det inte att komma ifrån att det finns påtagliga problem med religiös fanatism. Problemet kan aldrig vara enskilda som vill yttra sig. Det är den högljudda och hotfulla massa som med våld kräver att andra ska anpassa sig efter deras världsuppfattning.
Det är inget annat än sorgligt att behöva se exil-iranier anpassa sig till den regim de flytt ifrån – i det land som var tänkt att vara deras fristad.
