Olofssons dåliga samvete

Köpesumman var 97 miljarder kronor och den förra näringsministern anser inte att det finns något att tillföra.

Bortförklaringen är lögn, förbannad lögn och statistik.

Helåret 2013 redovisade Vattenfall en förlust före skatt på 15,2 miljarder. Sedan den största kontantaffären i svensk historia har värdet på Nuons tillgångar skrivits ner med 30 miljarder och ytterligare nedskrivningar kan inte uteslutas.

Nuons kompetens inom förnybar energi, som Olofsson motiverade köpet med, blev kostsamma kol- och gaseldade kraftverk. Tjänstemännen på Näringsdepartementets ägarenhet varnade för att Nuon var övervärderat, men köpet förankrades på högsta nivå.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansminister Anders Borg (M) har mest att vinna på att Olofsson inte låter sig förhöras, och även efter sin avgång är Alliansens moder lojal mot fyrpartisamarbetet. I stället för att reda ut alla frågetecken, nobbar hon riksdagens granskning av mångmiljardaffären.

Agerandet är ett svek mot skattebetalarna, men skulden faller brett. Vattenfalls risktagande på kontinenten började långt innan Alliansens maktinnehav – och när Nuon köptes var Olofsson vice statsminister, statsråd med ansvar för närings-, energi- och basindustripolitiken, samt partiledare. Såväl medarbetare som Allianskollegor borde ha reagerat på den ohållbara arbetsbelastningen.

”Jag har dåligt samvete för en sak: för all den tid som Saab tog av mig, min statssekreterare och övriga på departementet. Tid som vi borde ha ägnat åt många fler företag och branscher.”, skriver Olofsson i sina nyutkomna memoarer. Bättre än så kan Nuon-affären inte beskrivas.