Ofri television
I lördags var det över tre miljoner svenskar som satt framför teven, datorn eller mobilen och såg finalen i Melodifestivalen. Sedan musiktävlingen 2000 delades upp i fyra delfinaler med efterföljande Andra chansen och final har tv-programmet blivit ett nationellt fenomen som samlar stora delar av det svenska folket. Årets tittarsiffra för finalen blev dock den lägsta på 2000-talet. Efter en spännande omröstning stod till sist Bromöllas stolthet, Sanna Nielsen, som vinnare med balladen ”Undo”.
Men innan tävlingen drog igång på Friends Arena fick tittarna ett särskilt meddelande. Fem reklamskyltar för lika många storföretag visades upp i sändning. Sponsring kallas detta för och är ett etablerat sätt för Sveriges Television att dra in lite mer pengar till sin verksamhet. Men varför ska public service finansieras med sponsring? Räcker det inte med tittarnas tv-avgifter?
För precis ett år sedan intervjuades Eva Hamilton, vd för Sveriges Television, i Lördagsintervjun i radions P1. Hon fick då frågor om Melodifestivalen och avslöjade att kostnaden för ett avsnitt i Melodifestivalen ligger på 2 miljoner kronor. Med sex avsnitt borde då den totala kostnaden för hela festivalen vara runt 12 miljoner kronor. Men det gäller bara för själva tv-programmen.
Den övriga delen, vilket rimligtvis borde vara den absoluta merparten, har SVT sålt till två externa entreprenörer, Live Nation som har hand om sponsringen och de kommersiella rättigheterna och Blixten & Co som sköter all logistik.
En granskning som Svenska Dagbladet gjorde för en månad sedan (8/2) visade att SVT inte ville ge mer information om hur det ekonomiska upplägget för Melodifestivalen ser ut. Inte heller fick tidningen svar från Live Nation på hur mycket företaget tjänar.
Upplägget med externa aktörer går att försvara om det i sin tur skapar ett mervärde för tittarnas licenspengar. Men att SVT upplåter tv-tid åt annonsörer som får köpa en reklamskylt är något helt annat. Hur mycket pengar det rör sig om för Melodifestivalen är det ingen förutom de inblandade som känner till. Så borde det inte vara för en verksamhet som i grunden betalas med licensavgifter.
Det är illojal konkurrens, framför allt mot andra kommersiella tv-kanaler men det öppnar också upp för ett system med blandfinansiering av public service. Konkurrensverket har tidigare i sitt remissvar till utredningen om public service kritiserat SVT:s upplägg med sponsring.
Sveriges Television försvarar sponsring av till exempel sportevenemang med att det är en förutsättning för vissa sändningar. Det duger inte. Antingen får man be om mer licenspengar eller hoppa över de aktuella sportevenemangen.
Sponsring av SVT:s sändningar får enligt sändningstillståndet ske i samband med sportevenemang och program som sänds inom ramen för Europeiska Radiounionen.
På så sätt bryter inte SVT mot gällande tillstånd som beviljats av regeringen. Ska man kritisera sponsringen är det alltså regeringen som är måltavlan. Den har ett tungt ansvar att reda ut oklarheterna kring finansieringen av public service.
SVT har på senare år lanserat ”Fri television” som sin slogan. Hade verksamheten finansierats enbart med licenspengar hade man haft fog för det påståendet. Men med ungefär 40 miljoner kronor (2012) i externa sponsorpengar är inte Sveriges Television så fritt som företaget vill hävda.
Public service ska inte sponsras med externa medel. Det urholkar inte bara den gemensamma finansieringen av public service utan snedvrider även konkurrensen i mediebranschen.
