Nya vapen i politisk strid

Jobben! Skolan! Vården! Ekonomin! Att försvaret skulle dyka upp som en valfråga i en svensk valrörelse föreföll osannolikt. Nya Moderaterna har nedmonterat både den fysiska försvarsmakten och dess plats i det egna politiska vapenförrådet. Två försvarsministrar har avverkats. Först Mikael Odenberg som 2007 avgick i protest mot finansminister Anders Borgs bantningar av försvaret. ”Det finns inget vettigt underlag för den linjen som genomdrivs nu”, förklarade Odenberg när skilsmässan offentliggjordes.

Någon politisk risk togs inte. Vem, utanför det egna partiet och Alliansregeringen, skulle protestera mot Borgs och Reinfeldts försvarslinje? Det var knappast det svenska försvarets bristande förmåga att motstå en rysk invasion som åkte upp på de socialdemokratiska valaffischerna under Mona Sahlin.

Socialdemokraterna var i allra högsta grad med på omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar, även om värnpliktens formella avskaffande skedde mot Socialdemokraternas vilja.

Den ryska återupprustningen har inte hållit många svenskar sömnlösa med hagelbössan redo under sängen. Men överbefälhavarens uppmärksammade uttalande om att Sveriges försvar kan hålla stånd i en vecka fick allmänheten att få upp ögonen för försvarsfrågan igen.

Med krisen i Ukraina kom så försvarsmakten att på allvar bli en del av den inrikespolitiska debatten, det utan att det handlar om kontroversiell vapenförsäljning eller vapenfabrik i Saudiarabien. Om försvarsberedningen för ett år sedan i sin säkerhetspolitiska rapport inte kunde ana ett ryskt ingripande i Ukraina, hur ska någon kunna förutse hur den ryske presidenten tänker om Baltikum?

Medan statsminister Fredrik Reinfeldt snurrar in sig i diplomatiska ordvändningar så avancerar Socialdemokraterna på det politiska slagfältet. Peter Hultqvist, ordförande i riksdagens försvarsutskott, skriver i en debattartikel (Di 4/3) att allmän mönstring ska återinföras, den militära närvaron på Gotland ökas, luftvärnet förnyas och ubåtsvapnet säkras. Med tanke på det sällskap som Socialdemokraterna har i valrörelsen– där åtminstone Miljöpartiet är välkommet i regeringen – är det tveksamt om militär upprustning kommer att stå högst på en ny regerings agenda. Men det som inte kommer att fungera i sakpolitik kan fungera som valpolitik.

Vilket också andra inser. Jan Björklund drar Nato-kortet – en folkpartistisk fråga som hittills varit en belastning kan helt plötsligt bli till en tillgång.

Från moderat håll förklarar försvarsminister Karin Enström att det kan bli aktuellt att ge försvaret mer kulor. Men försvarsverksamhet planeras inte ett år i taget. Nya Moderaterna har fram tills nu valt att ignorera dem som påtalat bristerna. Säkerhetspolitiskt har det ett pris, Sverige står svagare rustat i dag än vad som borde vara fallet. Så länge det påpekades av militära experter kunde regeringen Reinfeldt blunda för kritiken, den påverkade inga valresultat. När en bredare allmänhet börjar oroas kan det däremot komma att kosta röster. I dagsläget oroar det nog moderatledningen mer än risken för att Putins ubåtar ska dyka upp Hårsfjärden i morgon.