Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: Hur bör vården organiseras?
Jag har inte läst medicin. Däremot har jag i Sverige och något i USA studerat det som kallas hälsoekonomi, det vill säga ekonomisk analys tillämpad på sjukvården. Jag vill nu inte skriva om att vården är bra eller dålig – sådant är enligt min mening en förenklande generalisering. Utan jag vill bara peka på några ansatser och aspekter som kan vara fruktbara för en analys av vården.
För drygt 20 år sedan kom OECD – världens största organisation för ekonomisk forskning – med en mycket intressant rapport. Den visade att för alla industriländer, utom Portugal, gällde ett samband mellan välstånd och vårdkonsumtion: Ju högre BNP per capita, desto större andel av BNP gick till vården. Och detta samband gällde oavsett hur vården var finansierad – nästan helt offentligt, som i Sverige och England, nästan helt privat, som i Schweiz, eller halvt privat/halvt offentligt, som i USA.
Sambandet mellan BNP per capita och vårdandel av BNP är nu brutet. USA är undantaget, där får vården cirka 17 procent av BNP. Jämförelser är dock problematiska. USA har relativt höga löner för vårdanställda, vilket drar upp BNP-siffrorna.
Enligt ett vanligt missförstånd är all sjukvård i USA privat, och därmed dyr. Men de stora programmen, Medicare för låginkomsttagare och Medicaid för pensionärer, finansierar omkring hälften av USA:s sjukvård. Vidare måste man skilja mellan finansiering, som vanligen är offentlig, och produktion, som kan vara privat – en elementär distinktion som är sällsynt i svensk debatt.
En central fråga gäller om vi har en optimal struktur, och en optimal kompetensfördelning mellan Socialstyrelsen, regeringen och de 21 regionerna. Några, som KD, vill helt förstatliga vården. Kommer detta att göra beslutsfattandet effektivare – eller kanske trögare? Ett system med flera olika aktörer tillåter jämförelser, vilket är elementärt för en analys, även om talet 21 nog är alltför heligt för dagens regioner.
De som vill ha den helstatliga modellen bör jämföra den svenska vården med dels det statliga engelska National Health System, dels de amerikanska Health Maintenance Organisations, det vill säga kombinationer av försäkringsbolag och sjukhus.
Och är vårdsektorn för liten? I boken ”Den sjuka vården” (Ekerlids 2003) visar Monica Renstig, Stefan Fölster, Anders Morin, Olof Hallström att de reala vårdresurserna ökade kraftigt 1975–2000, antalet läkare steg med 175 procent och antalet sjuksköterskor med drygt 100 procent. Om inget dramatiskt inträffat sedan millennieskiftet ligger problemet kanske mer i organisationens struktur än i storleken.
Nils-Eric Sandberg är publicist i ekonomiska och filosofiska frågor
