GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Nils-Eric Sandberg: Håll inflationen borta

I Sverige vill Riksbanken få upp inflationen till 2 procent. Varför?
Nils-Eric Sandberg
Gästkrönika • Publicerad 30 augusti 2021
Nils-Eric Sandberg
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Penningvärde?
Penningvärde?
Foto: Henrik Montgomery/TT

Inflationen har fallit under de senaste 20 åren. Finns risk att den kommer tillbaka? De senaste siffrorna från USA kan tyda på det.

Med inflation menas en kontinuerlig höjning av den allmänna prisnivån. Att grannens hus har blivit dyrare och att aktierna gått upp hör inte dit. Sådant kallas tillgångsvärden och ingår inte i inflationsbegreppet. Lyckligtvis – annars vore den ekonomiska världen ännu besvärligare.

”Med inflation menas en kontinuerlig höjning av den allmänna prisnivån.”

Vi har haft inflation under lång tid. Värst var det under första världskriget. Då steg priserna med drygt 40 procent. På 1970-talet fick vi inflation på drygt 10-procent. En sådan inflationstakt leder till en godtycklig omfördelning. De som sparar i bank förlorar.

De effekterna förvärrades av att varken kapitalmarknaden eller skattesystemet blev justerade för inflationen via indexering. Ett exempel: Inflationen är 10 procent, räntan 12 procent. Då är 10 procentenheter av räntan en ersättning till långivaren för att lånet minskar i värde. Det är alltså en amortering på lånets realvärde. Och denna amortering är avdragsgill mot 70–75 procents marginalskatt. Problemet ligger inte i avdragsrätten – den ingår som logisk del i skattesystemet – utan i inflationen.

Den framstående amerikanske ekonomen Milton Friedman – utskälld och missförstådd i Sverige av alla som aldrig läst en rad av honom – påpekade att om centralbanken låter penningmängden öka mer än produktionen blir följden inflation.

Sverige hade länge fast växelkurs, det vill säga Riksbanken fixerade kronans värde mot andra valutor. Eftersom vi hade stor import innebar det att vi via importen fick in omvärldens inflation.

Den fasta växelkursen var en ekonomisk religion. Riksbankscheferna och politikerna var troende. De förstod inte skillnaden mellan fast och flytande kurs. Fast kurs innebar att skillnaderna mot omvärlden togs upp i produktion och sysselsättning. Med flytande kurs togs skillnaderna upp i växelkursen – vi hade sluppit arbetslöshet.

En metafor: flytande kurs innebär att hunden viftar på svansen. Fast kurs innebär att någon tar grepp om svansen och viftar på hunden. Nu tycks inflationen vara borta på grund av att globaliseringen har skärpt konkurrensen och gjort det svårt för företagen att höja priserna. Plus exporten av billiga varor från främst Kina samt en enorm produktivitetsökningen och elektronikens inmarsch i nästan all produktion.

I Sverige vill Riksbanken få upp inflationen till 2 procent. Varför? All inflation stör kapitalmarknaden och försvårar de priskontrakt som marknaden arbetar med. Har inte ledamöterna i Riksbankens styrelse läst Knut Wicksell, Sveriges mest kände nationalekonom? Han argumenterade för att Riksbanken skulle ha ett fast penningvärde som mål. En krona skulle vara värd en krona och inte ibland 75 öre.

Nils-Eric Sandberg är fristående krönikör på ledarsidan