Annons
Ledare

Nils-Eric Sandberg: Bara låna, inte spara

Att svenskarna finansierar sina bostäder med stora lån drevs fram genom politiska beslut långt tillbaka i tiden.
Publicerad 9 juni 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.

Nils-Eric Sandberg
Nils-Eric Sandberg

Riksbankschefen sänker räntan till minusnivå, för att det ska bli billigt att låna. Sedan skäller han på hushållen för att de går till banken och lånar. Finansinspektionen skäller ännu mer och gör allt för att fördyra lån till bostäder. En viktig del av bostadspolitiken har därmed övertagits av Finansinspektionen, som på detta område har sannolikt än lägre kunskap än om kreditmarknaden.

Annons

Hur har de här höga herrarna förlorat så totalt all kunskap om bostadspolitikens historia? Förklaringen är att de kanske aldrig haft någon.

Här en påminnelse.

Den ”sociala bostadspolitiken”, som styrde i fyrtio år, och dominerade kreditpolitiken totalt, designades i utredningen ”Den sociala bostadspolitiken”, SOU 1945:63. Politiken lades upp helt efter utredningens förslag. Och de innebar:

Husen skulle byggas inte med sparande utan med lån. Hela bostadspolitiken skulle styras av statliga beslut och statliga lån. De allra flesta lägenheter skulle vara hyresrätter, i allmännyttans hus. De allmännyttiga företagen ägdes av kommunerna, i någon mån av facket. Och de fick inte drivas med vinstsyfte; om vinst uppstod i verksamheten var detta ett olycksfall i arbetet.

Huvudprincipen var att husen skulle finansieras med lån, inte med sparande. Allmännyttan fick lån till 100 procent av produktionskostnaden. De rikskooperativa bostadsrätterna, det vill säga HSB och Riksbyggen, fick lån till 99 procent. Statsbelånade småhus fick lån till 95 procent. Privata hyreshus fick 92 procent.

Denna extrema belåningen var givetvis samhällsekonomiskt vansinnig, och fick därför mycket beröm av de socialdemokratiska politikerna. De tänkte aldrig, åtminstone inte på följderna. HSB fick alltså låna till 99 procent av kostnaderna, och hade bara 1 procents eget kapital. Om bostadsrättspriserna föll 1 procent skulle HSB:s hela egenkapital försvinna. Allmännyttan skulle snart äga 22 procent av hela bostadsbeståndet, utan en krona i eget kapital. Om efterfrågan på allmännyttans trerummare föll blev staten tvungen att gå in med hundratals miljarder i stöd.

Räddningen kom via inflationen. Staten och facken lyckades med skatter och löneavtal få upp inflationen till 10-procentsnivån. Och lånen var nominella, det vill säga inte indexerade för inflation (professor Ingemar Ståhl och jag argumenterade i en bok för indexerade lån – förmodligen förstod läsarna inte vårt resonemang.)

Så inflationen fungerade som en automatisk avskrivning på skuldernas realvärde. Allmännyttan räddades. Vi fick ett försök med indexlån, det s k paritetslånet. Bostadsministern Ingvar Carlsson förstod inte vad det handlade om. Han tog bort lånet, efterskänkte alla skulder, och införde räntesubventioner (1975). Med bisarra fördelningseffekter.

Och nu ser cheferna för Riksbanken och Finansinspektionen att inflationen är borta…

Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN samt publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.

Nils-Eric Sandberg
Annons
Annons
Annons
Annons