Petter Birgersson: Nej, den svenska skolan är inte så usel
Den senaste Pisa-undersökningen, som avser att mäta kunskaperna hos 15-åriga elever, presenterades nyligen. I Sverige har den fått uppmärksamhet för att resultaten som vände uppåt 2018 åter svängde neråt. I läsförståelse och matematik hamnade resultaten på 2012 års nivå, vilket då var det sämsta svenska resultatet någonsin (Skolverket/OECD).
Förklaringarna bland skoldebattörer är de sedvanliga, det pekas främst på friskolesystemet och delvis på segregationen, men den senare påstås friskolesystemet ha förvärrat betydligt. Vad gäller 2022 (testerna genomfördes då) förklaras resultaten också med pandemins effekter. Det senare var dock något som drabbade alla länder, och resultatförändringar sedan 2018 skulle möjligen kunna säga något om effekten av om länderna valde hård lockdown eller inte för skolorna.
Resultaten visar också att jämförbara länder försämrar sina resultat. Ser man till Norden är Island sämst inom allt som testades: matematik, läsförståelse och naturkunskap. Den lilla önationens resultat har gått brant nedåt sedan förra mätningen. Finland, som för ett par decennier sedan låg högt över de andra nordiska länderna, har haft en utförslöpa mot de övrigas resultat. Sverige är inte sämst i något.
Utgår man från Pisa är alltså inte den svenska skolan den katastrof som man ibland får intrycket av. De länder och områden som sticker ut i positiv bemärkelse är asiatiska, som Singapore, Macau, Hong Kong och Japan. I vår närhet är det Estland som kommer närmst de asiatiska resultaten (OECD).
Den här typen av studier ska alltid behandlas med viss försiktighet. Många faktorer påverkar resultaten, inte minst hur undersökningarna genomförs. Det har också varit föremål för debatt under tidigare undersökningar, bland annat gällande huruvida representationen av elever i Sverige var riktig och om för många elever med låga språkkunskaper exkluderas från proven, något Riksrevisionen anmärkte på då.
I Sverige ligger mycket fokus på friskolesystemet som får skulden för det mesta som är dåligt. Det påstås öka segregationen och dra resurser från kommunala skolor. Det finns fog för delar av kritiken, men det har övergått till en bekväm förklaring till allt.
En stor invandrad befolkning koncentrerad till vissa områden, medför självfallet betydligt sämre förutsättningar att lära sig det svenska språket och därmed att ta till sig undervisning även i andra ämnen. Lika självklart blir det svårare att som lärare arbeta i en sådan miljö. Det gör förstås att vissa motiverade elever söker sig till friskolor, men det gör inte friskolorna till grundproblemet.
En mångfald av skolor är inte något dåligt, inte heller att det – till skillnad från andra länder – är möjligt att oavsett familjeekonomi välja ett alternativ till den kommunala skolan.
Att sänka ersättningen och att förbjuda aktiebolag som driftsform är förslag som finns. Det förra kommer att orsaka mest ekonomiska bekymmer för de minsta skolorna, de som inte ingår i koncerner. Fler mindre fristående skolor kommer att försvinna om de ekonomiska villkoren försämras.
Det andra är däremot direkt inriktat på koncerner, även om aktiebolag kan vara en alldeles utmärkt driftsform även för mindre skolor.
Frågan är vad som då återstår av friskolor om detta skulle genomföras? Förmodligen betydligt färre. Och det är förstås vad motståndarna egentligen vill, även om det ofta påstås att valfrihet ska finnas kvar.
Reformer bör vara genomtänkta. Det är helt riktigt att kommunalisering och den tämligen fria etableringsrätten har inneburit konstiga bieffekter. Kommuner får ett ansvar men har samtidigt mycket litet inflytande över vilka skolor som etablerar sig eller hur de sköts. Det är en märklig ordning.
Det är lika självklart rätt att löften om höga betyg eller flotta läsplattor inte är goda drivkrafter. Naturligtvis inte heller islamistiska eller andra ideologiska motiv.
Men behovet av friskolor uppstår knappast ur intet. Kommunal eller statlig förvaltning är näppeligen en garant för fungerande skolor, det alldeles oavsett penninginsatser. Många föräldrar och elever efterfrågar studiero, tydligt ledarskap, gott kamratskap och fokus på läsning, matematik och språk. Bra friskolor kan erbjuda det. Friskolesystemet ger också lärare alternativa arbetsgivare eller möjlighet att starta skolor efter egna idéer. Sänks ersättningarna generellt blir det betydligt svårare.
En klok hantering av friskolesystemet har alla möjligheter att bidra till att höja fler svenska barns kunskaper och öka deras trygghet i skolan. Föreställningen att friskolorna skulle ha orsakat en total kollaps för svenska elevers kunskaper och vara grunden till segregationen, är lättköpt. Men den saknar täckning, även i Pisa.