Nedmontera de parallella rättssystemen
Det senaste året, mycket tack vare journalisten och författaren Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen”, har debatten om makt, brott och parallella rättssystem inom slutna grupper hamnat högt upp på agendan. För polisen och andra myndigheter är den här typen av kriminalitet svår att komma åt eftersom lojaliteten och tystnadskulturen inom familjen, klanen eller det etniskt eller områdesbaserade gänget är stark.
Den som pratar bredvid mun riskerar inte bara hämnd, utan hela det sammanhang han eller hon lever i. Grundläggande i arbetet mot de parallella rättssystemen är därför kunskap om strukturer, relationer och kultur och inom olika grupperingar. Det, och att bygga tillräckligt med förtroende för att få en viss inblick i gruppens inre liv.
Det är inte konstigt att svenska myndigheter, som länge verkat i ett individfokuserat samhälle, har svårt att ta till sig hur avgörande denna förståelse är. Än värre är att det i en del fall funnits kunskap om slutna grupper, men att den har gått förlorad.
I två reportage i Kvällsposten (8-9/6) beskriver journalisten Jenny Strindlöv det romska rättssystemet kallat romani kris, eller krísi. En domstol som hanterar brott och konflikter mellan romer, och där äldre romska män agerar domare. Ett av de mål som reportagen berättar om är en styvpappa som misstänks ha våldtagit en 13-årig flicka. Den romska domstolen friar mannen utan att ens prata med flickan och sedan påtalas att man ska göra allt för att hålla fallet borta från svenska myndigheter. Den som pratar om händelserna kommer att bötfällas.
”När vi nu i Sverige har etniska grupper, familjer, klaner och gäng i vilken brottslighet, maktutövande och vedergällning är nära kopplat till intern struktur och kultur måste myndigheterna agera därefter.”
En anonym rom som Jenny Strindlöv pratar med berättar också att den som kontaktar polisen i stället för att vända sig till romani kris riskerar att bli utesluten från det romska samhället och betraktas som socialt död.
Från polisens håll känner man till att det finns ett dolt rättssystem bland romer. Men där tar kunskapen slut. En gång fanns det de som var mer insatta, men inte längre. Patrik Andersson, sektionschef för underrättelseenheten vid polisen i region syd förklarar i Kvällsposten: ”Förr arbetade vi mer inriktat på specifika grupperingar. Nu jobbar vi mer på individbasis. Erfarenheterna av det så kallade ’romregistret’ har lärt oss att iaktta försiktighetsprincipen.”
Att polisen inte längre registrerar oskyldiga barn, vilket var en av de saker som Dagens Nyheters Niklas Orrenius avslöjade i ett uppmärksammat reportage 2013, är naturligtvis bra. Men rädslan för att göra fel fått orimliga konsekvenser. Inte minst för människor som den 13-åriga våldtagna flickan.
När vi nu i Sverige har etniska grupper, familjer, klaner och gäng i vilken brottslighet, maktutövande och vedergällning är nära kopplat till intern struktur och kultur måste myndigheterna agera därefter. Det går inte att arbeta på individbasis när enskildas handlande är hårt styrt av gruppen. Så länge polisen inte förstår det finns det inga möjligheter att på allvar bekämpa de parallella system som orsakar stora skador för såväl individer som samhälle.
Malin Lernfelt är ledarskribent.
