Nato för Norden – Norden för Nato
Det svenska och finska försvarssamarbetet är djupt. Dessutom är de två ländernas militära integration med Nato långtgående. Finland har samtidigt ett av historiska skäl högst ambivalent förhållande till grannen Ryssland. Nato-medlemskapet har därför varit långt borta för vår östra granne. Det har nu svängt snabbt, både i den finska allmänna opinionen och i det politiska ledarskiktet. Ryssland under Putin är så svårförutsägbart att ingen form av anpassningspolitik längre fungerar, en insikt Finland numera delar med Tyskland. Natoparaplyet är då det som finns som tillgängligt skydd.
Sverige har genom decennierna förlitat sig på Nato-stöd vid angrepp och orienterat sig mellan begrepp som neutralitet och alliansfrihet. Många framträdande socialdemokrater har genom åren offentligt odlat bilden av Sverige som en slags buffert mellan två världar. In i absolut närtid har det budskapet varit ledande, i dag formulerat som att alliansfriheten har tjänat oss väl. Det har också varit ett sätt att hantera den partiinterna opinionen, med den kluvenhet socialdemokratin burit med sig i denna fråga. Det har dock de senaste två veckorna blivit allt mer uppenbart även för regeringsföreträdare att de där orden inte längre äger samma tyngd. Den säkerhetsordning det har hänvisats till existerar inte längre.
Att Finlands president Sauli Niinistö bjöds in till Vita huset för ett möte med president Joe Biden, under vilket de ringde upp statsminister Magdalena Andersson, understryker allvaret i situationen. Det slutade med ord från statsministern om att ”Vi är överens om att stärka samarbetet mellan Sverige, Finland och USA”. Exakt vad det innebär återstår att se. I helgens möte i Helsingfors mellan Magdalena Andersson och Finlands statsminister Sanna Marin var tongångarna till pressen ungefär likadana, lätt undvikande när Nato kom på tal.
Det står klart att den svenska regeringen försöker orientera sig i den nya miljön, men det är dags att inse att den gamla analysen inte gäller längre. Den har inte gällt på ett tag, vilket varit uppenbart för dem som följt den ryska utvecklingen över tid. De svenska Socialdemokraterna borde ha upptäckt det tidigare, men om någon gång är det tid att ta ställning nu. Det måste i så fall komma från partiledningen då det finns stora delar av rörelsen som är fast i argument om Nato som kärnvapenallians.
Ett Nato-medlemskap är främst en solidaritetshandling. Det manifesterar Sveriges och Finlands tillhörighet i de västliga demokratierna. För Norden som helhet vore Natomedlemskapet ett avgörande steg framåt för tydligare markerad samhörighet de nordiska länderna emellan. Tillsammans utgör Norden en stark enhet med stor ekonomisk styrka, demokratisk stabilitet och respektingivande försvarsförmåga. Att driva på den nordiska gemenskapen är en avgörande fråga för nutida politiker. Ett Nato-medlemskap är en betydelsefull del i det.
