När Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har rätt

I en annan valplattform hette det: ”Sverige är idag ett kluvet land, kluvet mellan invandrare och svenskar, stad och land, äldre och yngre.” ”I vårt Sverige står välfärdsstaten stark och det offentliga ställer upp när liv, hälsa och trygghet hotas.”

Det senare var nu inte Vänsterpartiets program utan Sverigedemokraternas. Båda partierna är överens om att ojämlikheten och klyftorna ökar. De två ska återuppbygga tryggheten. Fast inte tillsammans – om nu någon trodde det.

Där Vänsterpartiet ser att ett nyliberalt samhällssystem orsakat kollapsen ser Sverigedemokraterna ett vänsterliberalt etablissemang som skyldigt. Där Vänsterpartiet konstaterar att ”mångmiljonärer har tillsammans med sina lobbyister, banker och storföretag fått en allt större makt över politiken och samhällsutvecklingen” finner Sverigedemokraterna att ”Sveriges migrationspolitik har under decennier hanterats på ett ansvarslöst och ignorant sätt, med allvarliga konsekvenser för det svenska samhället. Ett mycket högt asyl- och anhörigmottagande har splittrat samhället, odlat utanförskap och urholkat välfärden.”

Tillståndet i landet är de två alltså hyfsat överens om, det är eländigt. Huvudorsaken är dock i det ena fallet de rika knösarna och i de andra fallet invandrarna – och båda skyller på de andra partierna som har fattat de beslut som har lett fram till denna splittring. Samtidigt tar V och SD ihärdigt avstånd från varandra, de ser i den andra ett stort hot mot den egna samhällsvisionen och det existerande samhälle de var för sig förklarat vara på väg mot haveri. De tycks ingenting ha att lära av varandra.

Men vi andra kan faktiskt lära av både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Precis som man brukar säga om barn och dårar: från dem får man höra sanningen. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna pekar på saker som försvarare av det liberala samhället helst vill slippa se. Ett samhälle med för stora klyftor kommer att få bekymmer, något som accelererar när många människor ser att de har betydligt sämre förutsättningar än andra att ta sig framåt och uppåt. Ett samhälle förändras också av en stor mängd nyinvandrade människor med annan syn på familjen, religionen, jämställdheten, staten och individen. De två krafterna kommer dessutom att förstärka varandra eftersom människor med sämre ekonomiska förutsättningar och liknande bakgrund samlas i utanförskapsområden.

Allt i det här är inte dåligt. Det är lätt att konstatera att de flesta får det ekonomiskt bättre i Sverige, att möjligheterna till fri utbildning finns och det går att ta sig uppåt. Allt som heter andra värderingar är inte lika med sämre värderingar och att hålla ihop i en gemenskap kan vara en god grund för att etablera sig i det nya landet.

Men om det en gång var ett arbetarbarns möjlighet att röra sig uppåt som präglade Sverige, hur ser det idag ut för den ambitiösa person som växer upp i Göteborgs Angered eller Malmös Almgården? Och hur ska den som lever under hedersförtryck finna en väg ut om det upprätthålls av övervakare i varje del av livet, i hemmet, i skolan, på fritiden?

Om man nu inte tycker att hela det svenska nationsbygget (för ett sådant var det) med välfärds- och jämställdhetsambitioner i toppklass bör kastas på sophögen är detta helt avgörande. Då kan man som politisk ledare med ambition att styra landet inte ha som allt annat överskuggande kommunikationsidé att leverera avståndstagande från andra partier, dess företrädare och i förlängningen dess väljare.

Den som hötter med fingret till höger och vänster utan att erkänna de problem väljarna genom sin röst vill påpeka, kan inte heller förvänta sig att återfå de väljarnas förtroende. För varför ska de tro att någon som inte förstår frågan har ett svar på den?